Aftonbladet – 10 april 1865, sida 3

Bref ifrån Sundet. I det ögonblick den första vårsolen omsider skiver öfver land och vatten, då lärkorna ändtligen börja qvittra öfver de åtminstone till hälften upptöade markerna, och då det alltså är att hoppas, att 1865 års envisa vinter, äfven den, trots allt motstånd skall hafva ett slut, torde det icke vara alldeles utan sin apropos, att liksom vid gränsen af elt öfverståndet stadium kasta en tillbak blick på ett och annat, som dylika vin trar för oss härnere vid Saudet medföra at rätt gendomlig art och s.m, ehuru visserligen på sätt och vis lokalt, dock obestridligen är af allmännare intresse och förtjenar sitt särskilda uppmärksammande. Det är tillräckligt bekant, att de senare årens ovanligt blida vintrar hade hos mängden af filosofer stadgat den ötvertygelse, at jordens axel blifvit genom någon gåtofull händelse rubbad och att det hädanefter kunde antagas för gifvet, att vi mycket väl här i den höga norden kunde börja plantera, om icke precist palmer, likväl åtminstone fikonträd på öppen jord och anlägga vingårdar på sluttningarne af Omberg. I öfverrensstämmelse med denna på en ?ojäfaktig? erfarenhet grundade äsigt hade ingen klok menniska i de sista åren brytt sig om att förnya sin vintergarderob, knappast att inköpa ved för vintermånaderna; man hade sålt sina tulubber till en eller annan ömskinnt handelsresande, stadd på väg till Lappmarkens grannskap, och man föraktade att lägga sig till innanfönster på sina villor. Icke mindre i öfverensstämmelse härmed tog man för afgjordt, att 16 graders köld aldrig skulle komma i fråga för hjulringarne på våra jernvägsvaggoner och att kommnnikationen med uilandet aldrig en enda vinterdag mer skulle blifva afbruten vid Sundet. Man skulle midt i Februari unna utan skugga af svårighet resa från Stockholm den ena dagen, anlända pr ?Södra stambanan? till Malmö den nästa, springa ur kupen rakt ombord på ?Thunberg? och haltannan timma derefter vandra i sommarkostym i detta Köpenhamn, der hr Heltzen icke längre är justitieminister, men der hr Moltzen och mycket annat tragico-komiskt företar till samtidens fägnad och hugsvalelse, Men äfven filosofer kunna misstaga sig och de hafva denna gången gjort det grund: ligt. Eller har jordens axel tått en knuff igen och kommit i sin gamla led; hvad vet jag? Sanningen är, att vära fikonträd denna vinter frusit jämmerligen bort, att vinstocsarne ännu ligga under två alnars drifvor, utt pelsarne ånyo blifvit förklarade tidsenliga,