Aftonbladet – 10 april 1865, sida 2

Underrättelserna från Tyskland synas gifva vid handen, att det icke skall dröja länge innan hr von Bismarck sätter i verket det länge tillämnade statsstreck, genom hvilket den skenkonstitutionalism,som ännu kan tinnas qvar, skulle komma att aflösas af en öppen och fullständig absolutism. Några uppträden, som på sista tiden egtrum inom pucnesiska deputeradekammaren, äro i detta änseende ganska märkliga för den, som något kan tyda tidens tecken. En uf våra tyska korrespondenter skritver härom i slutet af Mars följande: Går det efter de herrskande partiernas önskan, så förestår ett statsstreck inom en icke aflägsen tid. Krigsministern hotade den 23 Mars i representantkammaren temligen oförstäldt dermed, om han också efteråt sökte tolka sitt tal annorlunda. Detintryck kunde ej utplånas, att general von Roon sqvallrat ur skolan för tidigt. Till representantkammarens debatt, hvilken föranledde ministerns ofrivilliga uppdagande af hem ligheten, skall jag straxt återkomma med ngra ord, men derförinnan måste jag omtala de rykten, enligt hvilka junkrarne tänka på minst två oktrojeringar, den ena i afseende å budgeten, med hvilken representanten Wagner öppet hotade i plenum den 16 Mars. Men detta är ej allt. Det glunkas äfven för det andra om en ändring i vallagen, hvilken skall gå och gälla för en tolkning af densamma. Regeringen vill uppställa kandidaturer såsom i Frankrike; representanten skall endast kunna bli vald 1 den välkrets, der han har sin bostad, på det att presternas inflytande, hvilket lätt låter leda sig af regeringen, skall erhålla öfvervigt. Med sådana och dylika medel hoppas man kunna erhålla en om också svag majvritet i den nya representantkammaren och medelst denna derefter grundligt revidera författningen ijunkeranda. Denna plan har redan länge tillskrifvits hr von Bismarck. I konfliktens sista skifte trodde man detta förslag vara frångånget eller åtminstone uppskjulet, emedan det stod i för stark strid med annexionsplanerna. Den, som vill annektera, så resonnerade man, skall taga sig till vara för åtgärder, fom måste framkalla ett fasans skri inom eget land, för att ej tala om utlandet. Men att hos junkerpartiet förutsätta ens ett halft statsmannaeller till och med blott ett simpe t logiskt resonnemang, vore att göra upp räkningen utan vä den. Detta bevisade krigsministerns tel i plenum den 23 Mars åter tydligt. Det var ännu fortfarande fråga om budgetutskottets sex propositioner. Sedan den mycket lifliga debatten öfver utlåtandet, hvilket grundligt motiverar de fem första propositionerna, var afslutad, vände sig diskussionen omkring sjelfva de sex förslasen af utskottet. Dessa gå blott ut på att ästadkomma en mera normal fördelning af inkomster och utgifter. Man ville hejda militäranslagets omåttliga tillväxt och förmå regeringen att göra mera afseende på kulturintressena. En moderat liberal medlem har bevisat, att utgifterna för kultur, vetenskaer, handel och näringar i Preussen utgöra ),43 på hvarje person af befolkningen, i Österrike 0,52, i Frankrike 1,60 och i Engand 1,70. Generalberättelsen sökte ådagaägga detta missförhållande och försöka om nan kunde komma till förlikning med re: seringen på finanskontrollens område, hvilcen kontroll enligt författningen icke kan örvägras kammaren. Men stor blef kammarens och de på läktaen talrikt samlade åhörarnes förvåning, då rigsministern, efter att ha sökt visa nödrändigheten af armåreformen och af en fredslär på minst 200,000 man, plötsligt förklaade, att kammaren ville med sina sex förlag utvidga. sin makt och inskränka kroans prerogaliv. Detta kunde regeringen cke gå in på. Ministerens afgång skulle cke lösa konflikten, ty konungen hade inet förtroende till majoriteten. Kammårens pplösning skulle till följd af den nuvaande partiorganisationen och den nu gälande lagstiftningen icke skapa någon ny majoritet; men då blefve frågan, och följen skulle visa, huruvida icke lagen gaf utäg att störande gripa in i och besegra artiorganisationen. ittills hade regerinen icke velat söka efter ett nytt recept, jr att gifva valen en annan karakter; men et var regeringetis bestämda afsig älla det törfaltningsenliga tilsiåndet, för vidt det rubbats. Kammaren måste låna ) n hand härtill. Försmådde hon det, så ode frågan på en helt annan punkt; då ällde det icke längre en rättsfråga, utan n existensfråga. Kammaren må välja! i Den obeslöjade hotelse, hvars mening jag . början af mitt bref förklarat, framkallade : n obeskriflig rörelse i kammaren. Krafga protester framställdes, ej blott af hr irchow, utan till och med af den mycket i oderat liberale Simson. — Virchow påp inde ministrarne om historiens Nemesis ch förutspådde, att en generation skulle ! l omma, som skulle utsträcka sina anspråk ch begära helt andra. garantier för folkittigheterna. — Simson: sade, att finansinisterns teorier om budgeträtten väl kunde amdukas för ett dårhus, men icke för en lkrepresentation, . och--att krukan skulle å så länge efter vatten att hon måste oricka. Inför denna storm af harm sökte krigsinistern tolka sitt tal mildare. Han hade ke velat bebåda ett statsstreck, utan blott ga, att situationen naturenligt måste leda erlän. Han kunde misstaga sig, men det är hans fasta öfvertygelse o. s. v. s I den utländska politiken är icke mycket v rtt att omförmäla. Den diplomatiskaln skussionen mellan Preussen och Österrike c FA KL ed te JA