Aftonbladet – 10 april 1865, sida 2

Med dessa ord öppnade han porten, in svepte sig i sin kappa, gick med sina föl jeslagare öfver till andra trottoiren och ut före gatan Belgrano i riktning mot floden. De tre andra männen utkommo någre minuter sednare, och togo samma väg se. dan de stängt porten. Då de tre första personerna under tyst nad vandrat ett stycke framåt, hvarvid den som kallades Merlo gick förut, väl insvept i en vid poncho, sade den äldre af hans följeslagare till ynglincen, som vi igenkänna på den långa värj.n han bär: Det är sorgligt min vän att så här nödgas öfvergifva sitt fädernesland! Det är kanske sista gången vi vandra genom dessa välbekanta gator. Den arme, med hvilken vi ämna förena ocg, skall nödgas strida mycket, och Gud allei.s8 vet hvad vårt öde skall blifva l Det är sannt, men nöden har ingen lag; vi måste taga detta steg... Det finnes dock, tillade ynglingen efter en stunds tystnad, Sdet finnes idock någon i denna stad, som icke gillar det.s Icke gillar det? Det vill säga att han anser oss såsom goda argentinare böra stanna qvar i Buenos Ayres. Och trotsa Ro-as? Och trotsa Rosas. COch icke gå till armen?4 tCJust så. Bah! då är han antingen en pultron eller medlem af Mashercan. tHvarken det ena eller andra. Tvärtom, hans tapperhet gränsar till olörvägenhet, och ädlare, renare hjerta, slår ej i någon af våra vänners bröst. Men hvad vill han då att vi skola göra? Han villt, svarade ynglingen, fatt vi alla