Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

på den klassiska linien läsa skrifter på tre ft grekiskans dialekter och nödga honom att inpregla dessa skiljaktigheter, än att sätta i hafis hand t, ex. en på dansk-norska skriftspråket författad historisk lärobok? Slutligen och för det fjerde borde man göra slut på dessa öfversättningar, som vanligtvis lika mycket vanställa den öfversatta författaren, som det språk hvartill öfversättningen sker. Rättfärdighet mos författare och förläggare, liksom gagnet för litteraturen fordra en derhän verkande nordisk mellanrikslag till den litterära eganderättens beskydd. Hittills har ingen åtgärd i sådant syfte varit försökt, men nu torde tiden dertill vara inne. Väl föreslogs redan så tidigt som 1818 rörande tryckfrihetens utöfning sveneka och norska nationerna emellan, föreslogs såsom tillägg till riksakten. Men det enda märkliga 1 detta lagförslag är, dels att det helt och hållet lemnade åsido ust det, Bom nu aHena kan bli föremål för en dylik lag, nemligen skyddet för litterär eganderätt, emedan det deremot stadsade allvarsamma straffbestämmelser för Psmädelser mot svenska nationen? i norsk skrift eller mot norska nationen i svensk srilt 0. 8. v., dels att det, äfven i den något förbättrade form, hvari den kungl. propositionen af svenska vikslagen antogs, var will sådan grad illa affattadt, att man måste anse för en lycka, stt det af norska storthinget afslogs. I afseende på storthinsets motiver, dem talaren ej ansåg nödigt att upprepa, hänvisades till Naumanns altmänt tillgängliga Statsförfattningsrätv? (B. 1, sidd. 406—409). Det betecknade — såsom talaren anmärkte — ett ej ringa framsteg, att man nu kunde till allmänna mevingens dom öfverlemna sådana förseelser, tör hvilka då stränga straffbestämmelser föreslogs, emedan man deremot nu vid fråga om en skandinavisk tryckfrihetslag, ge främsta rummet åt den vigtiga sak, somdå ej bevärdigades med någon uppmärksamhet, nemligen det ömsesidiga skyddet för litterär eganderält. Sedan dess har visserligen varit ifrågasatt från svensk sida en dylik lag, som den danska af 1828 och den norska af 1830, hvilken skulle, under vilkor af reciprocitet, skydda främmande arbeten mot eftertryck i Sverge K. M:t proponerade nemligen år 1844 ett tillägg af antydda innehåll vid 1 9 mom. tryckfrihetslörordningen. Detta moment — heter det i den k. propositionen — innehåller visserligen de lagbestämmelser, som till skyddande af denna (författares) egendomsrätt ansetts tillräckliga, men dessa föreskrifter ega tillämpning endast på de fail, då förlagsrätten tillhör svensk undersåte och eftertryck af skrift här i riket skett. Då emellertid med allmänt rättsbegrepp är öfverensstämmande; att förlagsrätt, liksom annan egendom, ehvad den tillhör eget eller annat lands undersåter, bör af lag skyddas, vill K. M:t föreslå följande tillägg till tryckfrihetsförordningens 1 9 mom.: Vid samma ansvar, som här ofvan för eftertryck af skrift, utan författarens eller hans rättsionehafvares skriftliga tillstånd, blifvit stadgadt, vare ock förbudet att, utan erhållen sådan tillåtelse, trycka eller eftertrycka skrift, dertill andra staters undersätare ega förlagsrätt, såv:da i dessa stater svenske undersäters förlagsrätt enahanda skydd genom lag åtnjuter.? Konstitutionsutskottet fann ?de i den k. propositionen åberopade rättsskäl vara i och för sig sjelfva så talande, att de böra äfven hos oss göras gällande genom lag, fastän fullt motsvarande fördelar ej kunna pårä nas för Sverge vid jemförelse med de länder, hvilkas litteratur är vidsträcktare spridd än den svenska.? Alt detta förslag ej blifvit lag, deri ville talaren ej se någon synnerlig förlust. Ty då en sädan lag endast skulle förekommit eftertryck af svenska böcker i Danmark och Norge, liksom af danska och norska i overge, så skulle den förnämsta olägenheten — öfversättningarne — ej drabbats deraf. Man borde nu arbeta på en gemensam svensK-dansk-norsk mellanrikslag, som kunde förhindra ej blott eftertryck — hvilket mål det ligger i Sverges hand att uppnå — genom cen lag, motsvarande de förut anförda danska och norska, utan ock öfversättningar. Och i afseende på en sådan fråga föreställde sig talaren, att de tre rikenas representationer borde kunna samverka, oberoende af åsigter i afseende på skandinavismens politiska sida. Redaktör Sohlman föreslog derefter, att i öfverensstämmelse med 4 i föreningens stadgar ett utskott skulle nedsättas, för att, med anledning af de upplysningar som erhållits och ytterligare kunde vinnas genom den diskussion som här egde rum, i några korta punkter sammanfatta de önskningar, om hvilka man kunde förena sig. Nationalföreningen kunde naturligvis icke framkomma med formliga lagförslag eller tillmäta sina uttalanden någon annan betydelse, än den som ligger uti de principers sanning och vigt, som i dem framställas; men det vore ganska antagligt, att om föreningen någorlunda kortfattadt och bestämdt formulerade de särskilda önskningsmål som förefunnes uti hithörande ämnen, dessa genom NEAREST DEAN