Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

då de skulle stiga upp och vandra vidare. — Sedandess hade hon varit bland elaka menniskor; och någon slägt hade hon icke, trodde hon, ty den gamla hade sagt henne, att hennes fader hade tagit lifvet af hennes moder och derefter sjelf fått gå till döden. — Margreta tog henne upp i sitt knä, såg länge och forskande på henne och frågade henne sedan, om hon ville stanna. Hon tordes icke, sade hon snyftande, för de skulle komma efter och slå henne.4 Men den saken var lätt uppgjord. Genom ifriga efterepaningar varns snart bekräftelse på, hvems flickan var, och ehuru hennes slägt, efter mordet på Agatha, under äratal ej syntes i fjellen, fick man dock slutligen reda på denna fråga och fick äfven ett skriftligt pgande-rätts-bevis på den lilla faderoch moderlösa. Och så fick denna en ny moder. — Efter detta är det ingen, som så. villigt öppnar sin dörr för det fridlösa släg-tet. som Margreta i Prestsäter. Hvad Margreta tänker, då hon nw sitter ych med ett lungt leende betrakter de begge barnen, skulle nästan icke var. svårt att vissa. Vi skulle misstaga oss mycket, om hon ej tänker, att de begge slägtrna kunna förenas i ett fastare och bättre band, än let, som höll på att förena henre och den illa flickans fader. Och lika mycket skulle vi misstaca oss på den adertonåriga ynglingens blick, om han ej en gång skulle komma att verkligvöra sin moders tanke. Men Margreta är ej den enda, som med ieltagande ögon följer de begge unga. Den ildre Carl-Johan, som ännu bodde qvari Nedre Prestsäter, eburu han äfven förestod vårdsbruket vid öfre gården och snart torde lytta dit upp, satt tyst och tålig vid silan af julbordet, sysselsatt med ingenting innat, än att se på, huru väl hans namut ch den lilla flickan förlikades. Ifrån förta stund hade flickan, som mycket liknade in fader, varit hans stora gunstling och har rukade mången gång skämtsamt yttra, at an och ingen annan skulle med tiden bl ennes vif. Dock förtviflade han icke, då an såg attsystersonen helt och hållet träng e honom i ekuggan. Carl-Johan ser ännu vid tjugonio år like ng ut, som vid nitton, och sitt lättbjertade inne och sitt muntra humör har han äm u behåll, huru länge det nu kan räcka. Ty