Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

hed, ved Kongelig anordning ganske eller tildeels gjöres anvendel!ige paa de andetsteds udgivne Vterker?, Sverge hafva vi för skyddet af svenska undersäters litterära eganderätt endast bestämmelserna i trycktrihets-förordningens Gl 5 1, (hvarest densamma utsträckes till år efter författarens död och sedermera för hvarje utgifvare i 20 år efter det han utgifvet en upplaga), om hvilkas otillräcklighet i tvistiga fall lyckligtvis endast få rättegångar vittnat. Och för den artistiska eganderätten finnes i svensk lag intet skydd, såvida icke sådant kan sökas under patentförfattningens egid. Men utländnings rätt i hvilket som helst af dessa hänseenden är icke i lag erkänd; den litterära kan till och med sägas underkänd i tryckfrihetsförordningen 1 mom. 7, der det stadgas, att den, som utger utländsk mans arbete eller öfversättning deraf, eger enahanda rättigheter, pligter och ansvarighet som författare i alla de fall der ej annorlunda stadgadt är. Det råder i sanning en egendomlig skilnad mellan utvecklingen afrättsbegreppet i detta hänseende på ömse sidor Sundet. I Norge gäller ännu 1741 års förordning, med tillägget af 1830 och en i nya kriminallagen införd utvidgning af eftertrycks-förbudet till musikalier, men icke till gravyr, litografi, ete. De förenade rikena hafva sålunda något att lära af Danmark i detta fall, om de icke vilja stå ensamma i Europa, ja stå efter stater sådana som Chili, Venezuela och — Ryssland. Vi behöfva lagar säkra författare och konstnärer logl till den inkomst, deras arbetens mekaniska mångfaldning kan bereda dem säsom en materiel ersättning för den rent maleriela delen af deras arbete (tid och mödu), oundgänglig för deras materiella behof: grundad i den naturliga rätten, erkänd i nästan hela verldens lagstiftning, men hos 05 — dels ofullständigt, dels icke alls. Och om vi nu, sist bland alla, antaga en sådan lag, torde det vara stort skäl att, om icke i densamma införa en allmän internationel bestämmelse emot reciprocitet, åtminstone uppställa Sverge, Norge och Danmark såsom ett land inför denna lag, i det den af de två brödraländerna redan lagstadgade gjensidighed? besvarades med en så lydande i en blifvande lag om skydd för den litterära och artistiska eganderätten: Hvad här gäller för Svervsk undersåte, gäller äfven för Norsk eller Dansk, så länge i Norge lagen af d. 13 Sept. 1530 om Eftertryk och i Danmark 23 af Lov om Eftertryk m. m. af d. 29 Dec. 1557, eller motsvarande bestämmelser, fortfara alt vara gällande.? På detta sätt skulle mellanrikslagen så godt som med ens vara färdig. Hr Wieselgren redogjorde derefter i korthet för bestämmelserna i den danska eftertryckslagen af 1857 och den danska lagen om skydd för artisters rätt af 1537. Magister S. Hedin erhöll derefter ordet och yttrade sig ungefär sålunda: Klagomäålen öfver ingrepp i den litterära och artistiska eganderätten gå tillbaka ända till boktryckarkonstens första tider liksom Martin Luther vid flera tillfällen lifligt besvärar sig öfver eftertryck, hvilket han karakteriserar såsom stöld af vissa hans skrifter; så äfven Albr. Därer öfver efterbildning, i kyrkor och annorstädes?, af hans konstverk. Första skyddet mot sådana ingrepp sökte man i privilegier, hvilka redan tidigt förekomma; det äldsta kända är ett venetianskt af 1491, det första tyska är af 1501, i Frankrike finner man det första 1507 och i England 1518. I Frankrike herrskade privilegiiväsendet tills 1618 trs bokhandelsordning stadgade st-aff för eftertryck; först betydligt sednare kom man i Tyskland in ä samma bana. Omsider hafva numera i alla civiliserade länder den litterära och artistiska eganderätten, åtminstone den förra, tagits lik annan eganderätt under lagens hägn; — ::en dernti egde länge och eger ännu till stor del en betydande olikhet rum i jemförelse med öfrigt eg nderättsskydd, att mångenstädes skyddet mot eftertryck och efterbildning gäller blott egna medborgare, medan främmande staters uudersåter i det afseerdet äro ställda utom lagen. I den mån dock inom de särskilda staterna ett i hufvudsak likartadt skydd för litterära och artistista produktioner utbildat sig, och i den mån folkens inbördes andliga samfärdsel tilltagit, har det moderna råttsmedvetandet allt starkare yrkat, att hvarje civiliserad stat skall helighålla och skydda utländningens egendomsrätt äfven till andlig egendom?, till litterära och konst-skapelser. — Följden häraf är en mängd i nyaste tider slutna internationella fördrag rörande ömsesid gt skydd för litterär och artistisk egendom. Frankrike har sålunda under åren 1843—1856 afslutit några och tjugu sådana fördrag. Det säger sig sjelf, att en internationel lagstiftnivg af ifrågavarande art bereder större fördelar och är af större vigt för de stora kulturfolken, än för de smärre — t. ex. vigtigare för Frankrikes förläggare att vara skyddade mot eftertryck och öfversättningar i Sverge, än tvärtom. Men kräfver rättnrisan att nrincipen af den litterära och