Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

1843, 46, 50—55 och ändtligen ha Belgien och England 1854 vidtagit en likartad lagstiftning. Det kan icke nekas, att sådana fördrag medföra många svårigheter. De mellan stater af olika språk afslutna ärö också antagna på ett bestämdt antal år, med förnyelse på lika många år om ej uppsägning sker, hvarigenom tillfälle till ändringar och tillägg i behöfliga fall blifvit öppnadt vid at allmänheten på förhand kända perioder. De kräfva alla inregistrering hos en myndighet i det land, der skyddet begäres, eller hos detta lands minister i skyddsökarens eget land, af den litterära (eller artistiska, der äfven dessa skyddas) produkt, för hvilken skydd sökes; och gäller detta så väl mot eftertryck som öfversättning, detta senare dock med vilkor, att egaren (förf.) sjelf publicerar sin afsigt att på det ifrågavarande språket utgifva en öfversättning af sitt arbete och fullgör detta åtagande inom en bestämd, kort tid (2, 1 å 2 år). Se här, alltså, en kort öfversigt af denna privata och internatiovella lagstiftnings, så att säga, kronologi och geografi, för såvidt den rör utlandet; vi vilja nu kasta en blick på förbållandet inom de skandinaviska länderna. En kongl. förordning af den 7 Janvari 1741 lagfäste i Danmark och Norge den litterära eganderätten med följande ord: Ingen kan trycka eller eftergöra böcker eller skrifter; eller införa, eller till salu hålla eftertryck af någon bok eller skrift, till hvilken en annan har egande räv. ingen kan tillegna sig denna rätt utan författarens och förste utgifvarens tillstånd och samtycke?. Midt i privilegiernas tidehvarf, från en enväldig regent, utgick således, endast några och trettio är efter den engelska iagen, ett stadgande, som liksom denna erkänner författarens rätt, och genom sjelfva bristen på detaljbestämmelser i ett afseende går längre än denna; ty den skiljer icke mellan dansk och utländsk egare. Detta torde dock enarare vara en uraktlåtenhet vid förordningens stiliserande, än en verklig afsigt. I åtskilliga fall blef den emellertid tillämpad, äfven då utländning var egare; och nästa lag i detta ämne, kongl. förordningen den 7 Maj 1828, anför den gamla förordningen som bevis derpå, alt eftertryck af utländska litterära arbeten aldrig i Danmark varit tillåtet, samt förnyar förbudet som dock endast kan tillämpas under vilkor att i den utländske egarens bemland samma rättsskydd tillerkännes danska undersäter. Danmark-Norge var säledes den andra stat, fom med allmänt lagstadgande sörjde för den litterära eganderättens skydd, och Danmark, om icke Danmark-Norge, den första stat, som åt den internationella förlagsrätten inrymt en plats i sin lagstiftning. Den 25 Dec. 1828 öfverlemnade danska envoyn i Stockholm till svenska statsministern för utrikes ärenderna förordningen af den 7 Maj, med förfrågan, efter sitt hofs befallning, om det icke kunde anses lämpligt att en motsvarande lag antoges i Sverge och Norge. Här finna vi sålunda redan på ett både högt och behörigt forum en del af den fråga väckt, som i dag blifvit framstäld som öfverläggningsämne i Nordiska nationalföreningen. Åtendet upptogs med välvilja af svensk-norska regeringen. Till storthinget afläts 1830 en k. proposition om antagandet i Norge af en motsvarande lag, och d. 13 Sept. sistnämnde år stadfäste konungen storihingets Lov om forbud mod Eftertryk af Skrifter, hvortil fremmede staters Undersaatter have Forlagsret?, hvilken dock ?treeder alene i kraft med Hensyn til de Stater, i hvilke det maatte vere eller blive forbudet at eftertrykke Skrifter, der ere forlagte af Norske Undersaatter?. I det af vederbörande utskott till Odelsthinget afgifna betänkande öfver förslaget, päpekas att ?en saadan Udvidelse af forordn. 1741 ikke kan medföre nogen practisk Interesse uden med Hensyn til Forhboldet imellem Danmark og Norge, og mulig Sverig, hvoraf de förste have det samme og de sidste et temmelig ligt Skriftsprog?. Man tärkte således vid dett: tillfälle icke på utlandet, icke heller på öfversältningar — allra minst, tyckes det, på öfversättningar från danska och norska till svenska, ett med de förra temmelig ligt Skrifteprog?! Vid 1844 års riksdag antogo emellertid Sverges ständer icke det älven till dem aflåtna kongl. örslaget om tillägg till tryckfrihetsordningen för att äfven i 5verge uppställa en allmän litterär eganderätt, emot ömsesidighet å andra staters sida. I Danmark hade emellertid 1837, d. 13 Dec., utkommit en lag, som skyddade artistens rätt, och, i afvaktan på utcången af svenska riksdagens beslut, utfärdades 1841, d. 27 April, ett kongl. reskript ?angående medel att förebygga att danska böcker eftertrycktes i Sverge. 1845, d. 23 Okt. utgafs ännu ett reskript angäende ett påtänkt förbud mot eftertryck af danska skrifter i Sverge, och om svenska böcker eftertryckas i Danmark?, samt, ännu en gång, 1848 d. 30 Mars, Pangående föranstaltning till att förhindra eftertryck af Danska skrifter i Sverge?. Men — Sverge måtte ha slagit döförat till. Slutligen, d. 29 Dec. 1857, antogs i Danmark en ny Lov om Eftertryk m. m.?, hvars bestämmelser, i följd af lagens 23, kunone, under Forudseetning af Giensidig