Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

hens siste timma i fängelset, sade att det just varit en sådan stund. Emellertid var tiden för de begge syskonen inne att sluta sitt besök. Han satt på halmbädden då de skulle taga afsked. Margreta lutade sig ned till honom, och de begge sågo hvarandra mildt i ögonen, såsom de kanhända aldrig gjort förr. Då hon vände sig bort, för att gilva rum för CarlJohan, kallade han henne ännu en gång tillbaka och yttrade: Jag lemnar någon efter mig... någon, hvars moder jag gjorde mycket, mycket ondt... Jag är skyldig henne derför så mycket, och du, som är Guds engel, om du ville taga något litet af den skulden ifrån mig! Jag vill inte att hon skall få ärfva sina föräldrars lott. Följ henne med ett öga någon gång, om du kan få rätt på henne ... Jeg ville be ingen annan!? Margreta gaf med en trofast handtryckning sitt löfte. På annat sått kunde hon ej tala, ty rörelsen viddet sista afskedet var för häftig, och hon ville modigt återhålla den, för att uppehålla honom. Nägra minuter derefter var tatarnes son ensam i sitt fängelse igen. Nej! icke ensam, ty den, om hvilken Margreta mycket talar, var der och var närvarande till det sista. Då gräsbrodden skjöt upp följande vår, begaf sig riksdagsman i Prestsäter ensam bort på en resa. Han talade ej om, hvari den resan bar eller hvad ärendet gällde. Men de visste alla, att ändamålet var att bringa de sista fridshelsningarne till den, som mycket brutit, men också mycket lidit och mycket ångrat. Så snart husbonden i Öfre Prestsäter kom bem från den resan, gick han ned till sin dotter och sade högtidligt: ?Torka tårarne, Margreta! som en okristen kom han in genom din dörr. Som en sann kristen skiljdes han ur verlden!? TJUGONDE KAPITLET. Tio år hafva gått sedan handlingen i sista kapitlet. et är julafton. Snön faller tyst och lätt utanför stugufönstret. Klockan är omkring elfva på förmiddagen, och de fattiga med sing tiggarpåsar gå ännu ut och in genom matmodrens i Nedre Prestsäter dörr. Mid