Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

mission? i Leipzig medförde samma rätt, som ett specielt privilegium; dock med vilkor, att den tryckta skrift, som mot eftertryck skulle skyddas, förefunnes i Ptillräckligt antel exemplar, med korrekt tryck, godt papper och billigt pris? samt, om den vore öfversättning, icke vara dålig (schlecht). I Österrike, som i civillagen af 1811 redan infört bestämmelser rörande författares eganderätt, utfärdades 1846 en vidlyftig speciallag omfattande hela den artistiska och lilterära eganderätten och — ett för Österrike egendomligt förhållande — tre år sednare en särskild lag angående brott mot den litterära eganderätten, begånget af militär! Preussens nu gällande lag i detta fall daterar sig från 1837, Baierns från 1840, Sachsens från 1844 och redan vid denna tid saknade ingen af de tyska staterna en dylik lag, men alla dessa lagar saknade (och sakna ännu) likhet i bestämmelserna. I Italien hade Neapel, Rom och Sardinien redan 1826 författarerättslagar. Ryssland har i sin preventiva Lagbok (uppl. at 1832) en ganska vidlyltig lugstiltning för bevarandet af författares rätt, och knut och Siberien är straffet för den, som i sitt namn utger en annans arbete. Belgien och Holland införde författarrätten i 1817 års grundlag, Spanien och Portugal ha speciallagar af 1847 och 51; och af de gamla spanska kolonierna hafva Mexiko (1813), Chili (1834—40) och Venezuela (1837) trädt i den europeiska lagstiltningens fotspår. Hvad är det nu, som alla dessa lagar erkänna? De förmedla, hvar på sitt sätt, de tvenne rättsbegrepp, hvilka härvid måste tagas i betraktande: författarens (upphofsmannens) rätt alt njuta inkomsten af silt arbetes mekaniska mångfaldning och allmänhetens rätt till de ideer, forskningar, konstverk o. d., hvilka till densammas tjenst blifvit offentliggjorda. Emedan författarens rätt, om den ständigt qvarstår, efter några generationer, genom arfsförhållanden blir fördelad på så många händer, att det knappast vore möjligt att bevara allmänhetens rätt (då en utgifvare sällan skulle kunna vara fullt säker derom, att han tillöst sig alla rättsinnehafvares rätt); emedan dessutom hvarje ny generation bör anses som laglig arftagare af trukterna utaf en föregående generations idella arbete, har man i allmänhet så begränsat tiden för författarens rätt, att den icke i dessa båda fall kan störande inverka på allmänhetens. Författarens lifstid och ett visst antal år derutöfver (högst 50, lägst 7, vanligen 20 —30 år) eller om skriften är anonym 20 å 30 år efter dess utgifningsdatum, är den antagna gränsen för den litterära eganderätten; 5, 14 å 25 år för den artistiska, undantagsbestämmelser icke att räkna. Men icke blott af tiden, äfven af rummet var denna eganderätt mer än andra beroende. Om jag t. ex. i London beröfvade en författare från Paris ett af honom medförat exemplar af något hans i hans hemland tryckta arbete, dömdes jag af Englands lag som tjuf; men om jag beröfvade honom all den inkomst, han i London tänkt förskaffa sig genom försäljningen af 1 exemplar af detta arbete — genom att helt enkelt aftrycka det och som min egendom försälja hans: då var visserligen stölden för honom vida kännbarare, men jag var fullkomligt strafflös. Hvad som var min egendom i mitt land, var det således icke i ett annat. Ganska storartade voro också -de stölder, som på sådant sätt bedrefvos, utan att lagligen kunna nämnas vid sitt rätta namn. Men ju mera samfärdseln mellan tolken utvecklades, ju mera inflytande en stigande civilisation hann att utöfva på rättsbegreppen, desto vafvisligare blef behofvet al internationella förarag, hvarigenom lagen ä ven i detta fall saf samma skydd åtutländnings rätt, som åt inhemsk medborgares. Och dock hade man här att öfvervinna nyttan — som det hette; snarare den orättmätiga vinsten, här betraktad icke blott som den eftertryckande eller eferbildande utgifvarens, utan som hela den illmänhets, som till billigare pris kunde erhälla en produkt, för hvilken säljaren enlast betalt efterbildningskostnaden, än ett bete, som han i sin ordning inköpt af den erättigade säljaren i ett annat land. Engand och Frankrike hade nyttan på sin sida; y eftertrycken i Tyskland och Belgien af engelsk och fransk litteratur hade antagit stora dimensioner. Tyskland skulle, om let fogade sig i rättvisans bud, vidkännas en pekuniär förlust: men — säger en tysk författare i detta ämne (A. Englin) — wir Deutschen sind nun einmahl geneigt, ein ideaes Recht verwirkiichen zu wollen, und zur Ereichung desselben oft unsere materiellen Interessen zu opfern! Huru föga benägna vi in må vara att sätta tro till denna vackra als, är det emellertid säkert, att internaionella förlagsfördrag blifvit afslutade melan Preussen och öfriga tyska stater å ena idan samt England å andra under åren 846—55, mellan tyska stater och Frankike 1851—56 och mellan Österrike och Itaienska stater redan 1840—43. Mellan Preusen och öfriga tyska stater hade under åren 827—29 sådana mellanrikslagar blifvit anagna, sedermera genom förbundsförfattninsen utsträckta till hela den s.k. Förbundstaten. Frankrike afslöt internationella förags-fördrag med italienska stater, pyreneiska halfön, England, Holland och Belgien ENE RITTER ATEA NEN RETA ens sista timma i fängelset, sade att det