Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

som läker de sjuka och kranka. Gud gifve att mitt sträfvande bar frukt i den sista stunden, så vill också min skuld och allt dettas bitterhet gå ifrån mig.? CJa, den sista stunden?, sade han, ?det är det obevekliga, det. Men rättskäns!an är sträng och det skall så vara. Fången är väl i visst fall litet nog straffad med dödsstraffet mot hvad han vore värd. Det är blott så underligt, att något, som inte är det mest marterande, utan som oftast är det mest begärliga för den, som länge varit utan frihet, ändå skall brukas för det svåraste brottet. Det är ju underligt, att en skall utan annan bot, utan fri vilja, med alla sina skulder, utan tid och ro till bättring, handlöst kastas ur verlden och in i evigheten.? Ja, det tycks väl, som om det vore skaparens rätt och ingen annans?, sade Margreta. Men så gjorde väl han om det i sista hand, om det vore hans vilja emot. Det var en starkare, än alla verldens furstedömen, som gaf efter för menniskors dom med tålmodighet.? Jag ber heller icke att denna kalken må å ifrån mig?, sade han, jag har väl öfverträdt alla Guds bud och bör frukta. Men mitt lif blefve ett fortsatt elände och jag lemnar det gerna, visst det kunde lända till försoningsoffer.? Margreta frågade honom, om han önskade att få taga nattvarden, och på hans svar, att det var honom lika, talade hon ur sitt varma hjerta ord, som småningom funno den rätta vägen och föllo som mild, svalkande dagg öfver hans själ. Det sänkte sig småningom en stilla frid öfver fängelset; och fången tycktes erfara den första stilla, vederqvickande längtan efter den sista hamnen, en sådan högstämd själeträngtan, som han ej erfarit, sedan skiljsmessan från sin barndoms följeslagerska. Att han midt i den vederqvickande hvilan ändå kände den djupa ångern öfver sin skuld var tydligt, men den bäfvande ångesten var tagen ifrån honom. Denna ro varade väl icke alltid, såren bröto väl upp korta stunder igen och smyg. febern drog åter öfver hans själ; men fordna skräckbilderna marterade dock icke längre den skrämda anden. Också kommo stunder emellanåt af öfversalig hänförelse, såsom en själ med hans rika inbillningskraft kunde känna den. Och de, som bevittnade