Aftonbladet – 8 april 1865, sida 2

STOCKHOLM den 8 April Nordiska nationalföreningen hade sistlidne torsdags afton å mindre börssalen sin ordinarie sammankomst för April månad. Förste expeditionssekreteraren Dovn fungerade såsom ordförande och tillkännagaf, att af de vid sednaste sammankomst valde styrelseledamöterna hade blott en, nemligen generalmajoren grefve Björnstjerna, anmält sig vara förhindrad. Från tvenne frånvarande ledamöter, amiral Virgin och professor Elias Fries, hade skrifvelser ingått med förklaring, att de med tacksamhet mottaga förtroendet. Styrelsen hade uppskjutit valet af sin ordförande, men hade deremot till vice ordförande utsett expeditionssekreteraren Lovån, till skattmästare häradshöfding Carlstedt och till sekreterare mag. Hedin. På förslag afstyrelsen beslöts, att valet af en ny styrelseledamot skulle uppskjutas till nästa sammanträde. Derefter framställdes till diskussion frågan om en mellanrikslag till skydd för den listerära och artistiska eganderätten i de tre skandinaviska rikena, i sammanhang hvar: med man ansåg lämpligen kunna ställas ett förslag, som en af styrelsens ledamöter, prof. E. Fries skriftligen framställt, att nordiska nationalföreningen måtte uttala sig emot alla öfversättningar från danskan och norskan till svenska och omvändt, såsom onödiga och moraliskt förkastliga. Bibliotekarien Wieselgren öppnade diskussionen med en historisk framställning till orientering i ämnet, af hvilken vi här lemna en resum. Kronans sjelftagna rätt i medeltidens Europa, att ingripa i den enskildes rätt (der icke densamma kunde med makt försvaras) ledde helt naturligt äfven till trycktvång; detta åter till privilegier för tryckning: eganderätt till en bok utdelades alltså at kronan åt den, som anmält sig för att erhålla densamma, om boken befanns lämplig att publiceras. Trycktes en bok utan sådant privilevium, hade egaren ingen ?uteslutande? rätt till densamma; hade den smugit sig förbi censuren, eller befanns de: ändock skadlig, förstördes den; fick den deremot fritt säljas, kunde den också fritt eftertryckas, utan att egaren inågotaf dessa fall hade i lag grundade anspråk på ersättning. Så stod saken t. ex. här i Sverge ända till statshvälfningen 1809, likvisst med undantag för smärre skrifter, hvilka äfven utan privilegium icke fingo eftertryckas. Tanken om en författares rätt att, med uteslutande af andra, sjelf njuta eller sjelf disponera öfver den pekuniära inkomst, som af den på mekanisk väg åstadkomna mångfaldningen och försäljningen af hans arbete kunde inflyta, hade sålunda redan under privilegiernas tid börjat göra sig gällande. Men emedan likväl denna rätt tycktes mer än andra vara beroende af tid och rum och emedan i densamma ingick både en idel och en materiel beståndsdel, hvilka ofta blefvo sammanblandade, ofta oriktigt åtskilda, bebehöfde den ganska lång tid för att i lagstiftningen vinna erkännande. Den bar också mer än de flesta andra ?naturliga rättigheter? varit föremål för tvist ibland filosofer, rättslärde och statsmän. Emot arbetarens rätt till arbetslön har framställts allas rätt att tillegna sig en en gång för alla framlagd ide, och genom dylika sammanblandningar af begreppen, hvarunder inom intetdera lägret stora namn saknats, har strid kunnat fortgå i långa tider om en sak, som synes så grundad i den naturliga rättskänslan, som den litterära och artistiska eganderätten. Dess öden inom den europeiska lagstiftningen är i korthet följande. I England utvecklade sig tidigast ett fritt samhällsskick, hvarföre ock den första lag, som skyddar författarens rätt att mångfaldiga sin tankes alster är att söka i d n enelska lagstiftningen. Den utgafs år 1709. agstiftningen utsträcktes 1735 äfven till gravyren. 1798 och 1814 ordnades skulptörens rätt, 1833 de musikaliska och dramatiska författarnes, och ändtligen 1842 förenades, utvidgades och förbättrades dessa lagstadganden, för såvidt de röra den röra den den litterära, musikaliska och dramatiska epoaderätten, till en ny Law of Copyright (Lag om rätt till kopior). Amerikas Förenade Stater hade, icke långt efter skilsmessan från England, antagit en lag, som skyddade den bokliga rätten (1790); 1802 lagstiftades om gravyren, 1831 antogs en ny lag för hela denna branche af eganderätten och 1842 lagfästes äfven skulptörens rätt. Redan i sina första år (1793) antog den franska republiken en lag, som skyddade mot eftertryck. Flera gånger utvidgad, utsträcktes den 1852 till hela området af litterär och artistisk eganderätt. I tyska förbundets grundlag (Bundesact 1815) intogos bestämmelser rörande författarens eganderätt, hvilka sedan såväl iförbundslagar, som genom de särskilda staterternas speciallagstiftning, bufvudsakligen under 1830 och 40-talen, blifvit utvecklade. Tidigast hade Sachsen erkänt denna rätt, redan under privilegiernas tid, genom en förordning af 1773, hvari stadgas att en blott inregistrering inför ?Die Bicher-Com -. SRA EE AR EES STELT