Aftonbladet – 6 april 1865, sida 3

eaf rs gt som lira iör ett framäåtgående till nägo bättre, som dock alltid är något nytt. Så är det ej heller någon konst att upp ställa förslagsmeningar rörande farliga följ der af det nu hvilande representationsför slaget. Man förutsätter blott att alla val män äro okunniga eller ock omstörtnings ;. män; man förutsätter att alla valde, elle åtminstone deras flertal, blifva af samme halt. och man har då ej svårt att förespeglt de största vådor at det nya förslaget. Men borde man då ej också låta samma r: förutsättningar gälla i fråga om det samla, J och sålunda prötva båda efter samma måltstock? Då lärer saken visa sig annorlunda. Tänkomi oss att vår existerande riksdagssammansätttning förelåge såsom ett nytt förslag! Hviilka äro de följder, som då ovilkorligt skulle framställa sig? Der föresligger förslaget till ett riddarhus, som skullte sammansättas af ett par tusental persomer med namn, som kallas ?adliga?, derför att en ättefader blifvit en tgång — dle fleste genom en regentnyck — r linskrifven i detta besynnerl ga hust, med Jrätt att kiallas adelsman?. Der inträder hvar och en, som är den äldste öfverlefl vande af äilten (s. k. hufvudman eller caput familie), utan afseende å insigter eller samhällsställning. Men han kan också öfverlemna sin rätt till någon annan, som behöfver lika litet vara besvärad af några egenskaper, passande för representantkallet. Den ene som den andre kan infinna sig om han vill, och låta bli om han vill, eller Igå sin väg när han vill. Måste icke hvarje tänkande menniska mot Jett sådant förslag — om det förelåge till antagande — inväsda, att hela denna fjerdedel af representationen kan ju blifva samJ mansatt af idel odågor; den kan ju komma att blifva helt och hället obesatt: det kan ju åttminstone inträffa, att några få I personer, Ikanske blott 4 å 5, tillfälligtvis Ikomma tilllstädes, blilva de som afgöra de I för landets; välfärd mest vigtiga saker? Förutsätter dert ej ett synnerligt förtroende till en hög grad af politisk insigt och patriotism i landet, för att kunna hoppas att cj en sådan representantkammare skall åstadkomma de största vådor, vare sig i attförhindra förkältringar, eller att antaga omogun . nyheter? EnahanQ invändningar framställa sig lika otvunget i fråga om de öfriga stånden, om också af mindre bjert beskaffenhet. Och likväl har denna representation fungerat utan att några olyckor deraf inträffat, hvilket väl bevisar, att det finnes en fond af godt förstånd och redbarhet hos ! nationen, :så stor att till och med dessa orimliga former kunnat fungera utan äfven-! tyr. Skola dessa dygder upphöra i den stund man erhåller bättre former, hvari de kunna framträda och göra sig gällande? I sanning: ingenting vittnar bättre för svenska nationens karakter och förstånd, än att representativa former af den absurda beskaffenhet, som våra fyra stånd, icke bragt landet i elände. Men dervid bör likväl erinras: att tiderna varit lyckligtvis lugna, så att denna representation ej varit utsatt för någon hårdare pröfning, en omständighet, som väsentligen berott derpå, att landet egt rättrådige regenter. Ej heller må förbises: att med en bättre representation helt visst många förbättringar i våra lagar och institutioner varit tidigare åvägabragta, och att vår utveckling alltså hade varit, under andra förhållanden, ett och annat årtionde längre framskriden. Att den nuvarande representationen skadat landet mycket genom detta återhållande och hämmande uf våra andliga och materiella framsteg innebär en skuld, som ej förringas deraf att flera framssteg på sednare tiden skett. Att hafva förloorat en dyrbar tid blir för en nation, liksopm för individen, ofta en oersättlig förlust, , derest man icke förmår, genom fördubbladi kraftansträngning, återtaga det förlorade. Om — för att begagna en bild ur det induustriella lifvet — en nation dröjt tio år att ttillegna sig ångkraften, under det den hos tandra nationer kommit till full användning, så skall detta stillastående hafva bragt en god del af det landets näringslif i ruin, derest wan ej förmår, genom rastlös kraft, återtaga det försummade. Detsamma gäller i ännu högre grad om den högre, politiska och sociala utvecklingen; den gäller särskildt den vigtiga frågan om försvarsväsendet. Det är alltså ingen småsak att komma alltför långt efter andra: det är icke det förlorade årtiondet, FN — DR 4 a vn JSÖ BEN me prtd m mm On c 2 hvarom fråga är, ty det betyder vis mindre i en nations lif, utan den ytterst försvagade ställning, tionen i ett visst tidsmoment befinner s och som kan medföra de vådliga jemförelsedet gäller hvari naste följder. Om vi — för att ytterli gare göra denna sak klar — försummat blott ett tiotal af ir att tillegna oss pansarfartyg, under det ! andra nationer allt mer utvecklat detta vapen — så är det ej de tio åren vi förlorat, y det betydde mindre, men vi stå under iden försvarslösa. — Om vi dröjt i 10 är tt tillegnia oss det fria utbytets fördelar, Yt ;å hafva under denna tid ändra nationer prungit osss så förbi, att vi stå mycket för;vagade. Ty styrlka eller svaghet äro relativa beSepp, besstämda af vär ställning till andra. En representation, som återhållit vår naturliga utveckling och hämmar vår handlingskraft, har sålunda icke blott vållat oss en tidsförlust af ett och annat tiotal af år — den hade, hvad värre är, dermed utsatt oss för de största vådor, derest någonting af kritisk beskaffenhet under tiden inträlfat. Det är icke den nuvarande representationens örtjenst, om tidsomständigheterna varit oss så gynnsamma att vår af dröjs målet vålade svaghet icke blifvit hårdt pröfvad. Då den tid, hvari vi nu lefva, är framitgåendets, utvecklingens tid, mäste vi ock ga representativa former, som motsvara örelsens kraf. Förattskyndsamt gå framåt pehöfver man jernvägar och lokomotiv; för tt sitta stilla i all ro använder man lämpigt en beqväm soffa. ör sitt indras. Hvarje sak är godls ändamål, men den ena ej för den Och det är, såsom sagdt, icke 1 1vilans period vi ny haofinna Asa ntan ita