Aftonbladet – 6 april 1865, sida 3

befordringsmedel; vår anmärkning deremc är fastmer att det är ännu allt för trög men det är dock ofantligt mycket bättr än det gamla, och det är, framför allt, säk rare. Det innebär nemligen garantier fö ett betryggadt, om också långsamt fortskri dande, under det den gamla mekanisine utsätter oss för ryckvisa, kanske allt fö våldsamma rörelser, efter det sega stilla ståendet. Detta är något, som man ur konservati synpunkt ej bör förbise, Det är något, som isynnerhet högvördig: presteståndet bör betrakta. Tre stånd kunna nu, trots presterskapet privilegier, hvälfva hela vår statskyrka öf verbord, derest lusten kommer på dem, oci det är ingen säkerhet att ej den lusten kar komma; Det nya förslaget gör en sådar brytning omöjlig. Tre stånd kunna, om de föreha sig ino det fjerde, spela detta flera liknande spratt. utan att det förmår göra motstånd. Men ännu mer: två stånd kunna bedrifva samma lek med de två öfriga, då maktens tyngdpunkt tillfallit dem. Hvad adel och prester — till och med adeln ensam — för 100 år sedan gjorde mot de öfriga stånden, det kunna nu borgareoch bondestånden göra mot de två s. k. första? stånden. De sednares motståndskraft, när regeringen måste stödja sig på de förra, är långt mindre än andra länders vanmäktigblifna öfverhus eller pärskammare. Och tror man väl att de båda stånden skola vara nog beskedliga att ej utöfva denna makt, när de veta att de hafva hela nationen på sin sida? I fredliga tider må vara, men ingalunda i kritiska. Tror man väl att vi Sofrälses skola i minsta mån godkänna motståndet af ett fåtal personer med adliga namn, som vi finna vara oss underlägsna i allt? Man må ej tro att det är afunden, som dömer, utan helt enkelt den fullt berättigade känslan af öfverlägsenhet, — Tror man väl att vi lekmän skola fördraga motståndet af ett fåal prester, hos hvilka vi ej längre erkänna någon öfverlägsenhet vare sig i allmän och vetenskaplig bildning eller ens teologisk nsigt? Och hos hvilka vi ännu mindre rkänna en högre grad af fromt, religiöst innelag än hes folket i gemen. Denna öreställning, om den finnes, hvilar på en llusion. Vi Sofrälse?, vi lekmän?, erkänna cke de företräden, hvarpå denna makt skulle vila; men första vilkoret för en makts estånd är att den är erkänd såsom makt. Alltså: må man icke göra sig några ilisioner i fråga om de två ständens förråga att göra motstånd : ot de andra, hos vilka maktens moraliska och dermed verkga tyngdpunkt hvilar. Det behöfs blott it sandkorn — någon kanske relativt obevglig omständighet — för att den ena vågsälen sjunker och den andra sväfvar helt itt i höjden. Sådana eventualiteter afser det hvilande epresentationsförslaget att afböja och förindra. Det har, för att förebygga en allt ir våldsam friktion, fördelat tyngden på n annan, bredare och jemnare basis, som ättre uppehåller jemnvigten. Deri ligger ess ofantliga förljenst ur konservativ synunkt och äfven utur deras synpunkt, som älska brytningar, utan ett jemnt och ent framåtgående. Trots hvad man från det motsatta hållet respeglar, står det alltså fast att vådorna j o förenade med den gamla ordningen, en att tryggheten, den jemna goda utvecki gen, stär på nya förslagets sida. RER A