Aftonbladet – 6 april 1865, sida 3

Skall svenska industrimagasinet upplösas? Den frågan torde sannolikt förefalla flertalet af dem, som genom besök på stället eller genom pressen fått någon kännedom om denna för den svenska slöjden gagnehga inrättning, högst oväntad. Förvånande och sorgligt skulle det ock i sanning vara, om man nu, sedan de tusen svårigheter, som vid ett första försök alltid här i landet resa sig mot nya samhällsnyttiga företag, blifvit öfvervunna och sedan man haft tillfälle att på erfarenhetens väg öfvertyga sig om ständiga slöjdutställningars stora vigt, skulle låta just det företag, som hos oss brutit väg för andra dylika, gå under och den fosterländskt sinnade, varmhjertade person, som med oförtröttadt nit bragt tanken till utförande, drabbas af känbara förluster. Och likväl står den frågan för närvarande på dagordningen. Här är frågan om något annat och mer, än en blott enskild affär för enskild vinst: Om en sådan ej, trots klokhet och omsorg i dess skötsel, bär sig sjelf, kan man i de flesta fall säga, att den dömt sig sjelf. Men ett företag, sådant som svenska industrimagasinet, kan ej hänföras till denna kategori. Det behöfver tid för att slå rot, för att besegra motståndet af allmänhetens fördomar, vanor och nycker, och kan först småningom, i den mån det blir allmännare kändt och sökt, tillkämpa sig en så fast grundval, att det blir möjligt att försmå det yttre stöd, som vanligtvis nya ideer i början kräfva för sin växtlighet, och ställa sig på en rent affärsmässig ståndpunkt. Om den plan, som länge varit å bane att, efter den skandinaviska expositionen nästkommande år, uppsätta en ständig svensk industriutställning i stor skala, blir något mer än en plan, ligger det i öppen dag, att det är af största vigt att bevara obruten den stomme, cen vackra början till en sådan utställning i stor stil, som man redan eger. Den nuvarande permanenta expositionen i svenska indusirimagasinet skall, om man bereder utväg för dess for:sättning, räcka det bästa handtag åt den mera storartade plan, om önskligheten af hvara lyckliga verkställighet meningarne ej kunna vara delade. I alla händelser kan det ej vara klokt att för en törhoppning blott om något bättre, som man möjligen kan få, bortkasta det goda som man redan eger. Som vi erfara, har en af vår industri förtjent man beslutit till hufvudstadens upplysta kommunalrepresentations behjertande framlägga ett förslag om ett understöd för svenska industrimagasinet till betäckande af hyreskostnaderna. Visserligen har den ifrågavarande inrättningen ej uteslutande haft en lokal betydelse, men att den ländt till föresyn för liknande företag på andra orter och således sträckt sin gagnande inflytelse utom hufvudstaden, kan naurligtvis ej innebära ett skäl för landets främsta kommun att vägra den sitt bistånd. Ej neller kan den summa, som skall betrygga nrättningens bestånd, synas afskräckande. Man erinrar sig t. ex., att kommunens representanter ej tvekat att i den allmänna ordningens intresse till polisanslaget foga en frikostig tillökning, uppgående till flere tHotusental rdr, än de tusental som här äskas. Och allraminst lärer man behöfva befara, att den korporation, till hvilken här vädjas, skall låta en person, som hängilvit sig ät, och ;rots hinder af alla slag, lyckats till hufvudstadens heder och nytta förverkliga en osterländsk id, af sin uppoffrande verksamhet skörda blott bittra förluster. X.