Aftonbladet – 6 april 1865, sida 3

hem. tförplägat vara bondeson och bedt honom Melin hade velat förleda honom och honom med bränvin, sagt sig icke låta konungen lida nöd, hvartill allt Melin åter nekade. O. försäkrade sig blott en gång ha varit på slottet för att sö:e en hoffröken rån hans hemort, och då fått bese slottsrummen och konungen sjelf, som tagit honom på axeln, men ej sagt ett ord. Med matrikeln mente han de poletter som bondeledamöterna i deputationerna begagnade 0. 8 v. Han hade icke velat intala deandra bönderna till några andra tankar än som de sjelfva frivilligt hyst, och hade ej sagt alt penningar på annat sätt blifvit honom luf grefve Gyllenborg erbjudna, än som lån. Det var ej han, utan Mellin, som yttrat om konungens till ständerna aflåtna memorialer (med klagan öfver rådets maktanspråk) att de voro vackra skrifter (hvilken uppgift af Mellin förnekades). Då O. sålunda i det väsentligaste nekade till angifvelsen hördes vittnen inför Svea hofrätt. Hofaudiiören Valtinsson bekräftade och fullständigade angifvelsen, men O. fortsatte att neka till allt som (eri vore för honom besvärande, och mente att det just varit Valtinsson som velat föra honom till den höge herren vid Stortorget, dit de likvisst icke i det stora mörkret kunnat hitta. Valtinsson vittnade äfven om Olofssons utlåtelser, huru väl han stod hos konungen och huru han tröstade honom i den stora be: dröfvelse, samt huru konungen uppmanat O. och bondeståndet att vara honom behjelplig till den goda sakens utförande. Pa gru .d af detta vittnesmål blef Olofsson, enligt advokatliskalens yrkande, a! hofrätten i häktet inmanad. Löjtnant Bagge fick äfven vittna, fastän O. uppgaf sig ligga med honom i misshäligheter, om hvilka dock icke än till tinget blifvit stämdt. Bagge bekräftade hvad Valtineson redan omvittnat; men allt sådant som deri för O. var graverande bestridde denne. Tillspord i hofrätten hvar det huset var beläget i hvilket den herren bodde som åt följt O. till slottet, svarade denne, att det låg vid Stortorget, men att han ä huset ej tagit annat märke, än att han tyckte det varit likasom några jerntorn på huset midt emot, eller i grannskapet. Anders Oloisson begärde att Lars Larsson i Öfver-Ullerö (densamme som dagarne efter anställde upploppet i bondeståndet) skul!s inkallas till hot atten och i målet höras, inen dermed beslöts skola anstå tills — Valtinsson komme tillstädes. Valtinsson förekallades ej mer och Lars Larsson begaf sig sedermera på flykten. I detta skick stod saken, då, i anledning af upploppet i bondeståndet, en särskild kommission af ständerna nedsattes, till hvilken äfven åtalet mot A. Olofsson på holrättens framställning och med ständernas samtycke, öfverlemnades, Ransakningen rörande nämnda upplopp och äfven andra angelägnare mål, togo kommissionens tid först i anspråk. Anders Olofsson insjuknade också i skörbjugg; men den 28 Januari 1756 gjorde han ett misslyckadt försök att ur häktet rymma, dervid han afbröt ena lårpipan, hvarefter han gevast förklarade sig vilja till en uppriktig bekännelse skrida, då några af kommissionens ledamöter dagen derpå förhörde honom i häktet. Han uppgaf då att lifdrabanten Isak Silfverhjelm X) förledt honom och intalat såväl Lars Larsson som andra riksdagsbönder styra så till att kungen fick mera makt. Samma intalan hade den sedermera ur riket förrymde kapten Gyllenspetz, och tvenne grönklädda herrar gjort. Men föröfrigt nekade han till allt hvad mot honom angifvits. Vid ett två månader derefter i häktet ånyo anstäldt förhör tillade Olofsson att bland andra hade Valtinsson, hvilken mot honom viftnat, försäkrat att konungen vore lidande och borde h:elpas. Kommissionen afhörde flera vittnen, deribland en spishusvärd, hans hustru och riksdagsmän af bondeståndet, men utan att vinna några graverande upplysningar. Icke heller genom ytterligare tjenliga iöreällningar? kunde ÅA. Olofsson förmås att vidare bekänna än hvad han gjort och här-t pfvan meddelats, skyllande på Silfverhjelm, Gyllenspetz och pagehofmästaren Bredhe. När ransakningen sålunda ansågs afslutad gaf aktor, borgmästaren Renhorn sina påstäenden, såsom vanligt hållna i en mycket högtrafvande stil. Han lade stor vigt på de af två vittnen bekräftade :mständigheter rörande Olofssons högst förgripliga och djerfva uppgifter, som skulle han och mm VV I — —9m mm mr tU mmm ifven andra bönder, hait en besynnerlig , tillgång hos K. M:t och företräde vid ganeka oläglig tid? : ?att han understått sig meddela hvarjehanda sällsamma samtal som då skulle förefallit om konungens memorialer? till rikets ständer, om utforskandet af personer som voro af ett eller annat tänkesätt, med eller emot, att lita på eller icke; om penninglöften till dem som ville verka för me morialernas framgång och, å andra sidan om desamnia icke biföllos, hvad då göras borde? ; att han uppgifvit sig hava öfverjalat 50—60 bönder till biträde; att hvad Anders Olofsson till sin undskyllan anört, snarare fallit honom till last, såsom lå han dels föreburit sig haft ärende till en voffröken på slottet sent på aftonen, dels ippgifvil sig ej känna den obekante herrn nd Stortorget, som visat vägen ttill slottsvorten, och ej heller de af sina ikamrater, om med honom varit i följe; att två vitten bestyrkt hans förgripliga yttranden om konungen och regerings rore någon laglig ursäkt; och att fulltygadt vore, det han af arghet handlat, isynner-ä ger de stämplin-! vet då man tillika öfve ar, som kommissionen af undersökningen m andra mål och personer uppdagat? — wvarlör å Anders Olofsson yrkades straff nligt 4 och 5 kap. missgerningsbalken. ) Medan åtalet mot And. Olofsson pågick, angafs Siltverhjelm äfven af Mellin, för det att S. på ett spisqvarter fällt svåra utlåtelser om konungens person och regeringen. Vi torde till detta åtal, som äfven är ganska betecknande återkomma; men vilja nu blott nämna, att Silfverhjelm dömdes af ständernas kommission den 30 Juli 1756 sedan han i 8 månader ttet: alt hans upp-t sit, det han dertill blifvit förledd, iekelg