Aftonbladet – 4 april 1865, sida 3

klor, och det är alltför svårt att ifrån dessa föreningar framställa sjelfva grundämnet, för att det skulle varit möjligt med de hjelpmedel, hvilka i fordna dagar stodo kemisten till buds. Dessa ämnen utgöra dock beståndsdelar i en mängd föremål, hvilka vi begagna i det dagliga litvet, och det är derför omöjligt att namngifva någon bestätad person, som upptäckt dem, eller kauske riktigare sagdt infört dem inom området för den kemiska forskningen. Till denna afdelning kunna vi hänföra kalkjorden, kiselsyran, letjorden, kalit och natronet, hufvudbeståndsdelarne i kalken, leran, kiseln, sodan och pottaskan. Något spår till kemisk vetenskap, åtminstone i den mening som vi nu fästa vid detta ord, har icke funnits hos forntidens kulturfolk; något af dem upptäckt enkelt ämne vet vetenskapens historia icke att omtala. Men ungefär för ett årtusende sedan begynte en sällsam fördom att från österns fantasirika folk sprida sig till Europa. Genom det bedrägliga hoppet dm omätliga rikedomar, ständig helsa, evigt jordiskt lif förmådde den tusentals personer att offra hela sin lefnad till anställande af kemiska försök, och under förloppet af flera århundraden voro dessa, med namnet guldmakare eller alkemister betecknade män, de enda som sysselsatte sig med kemiska forskningar. Deras arbeten voro dock föranledda af alltför oädelt vinstbegär, fördunklade af alltför mycken öfvertro, för att de skulle förtjena namn af vetenskapsmän, men vi stå likväl i skuld hos dem för ganska många vigtiga upptäckter, bland annat äfven för vår kännedom om åtskilliga förut okända enkla ämnen, nemligen arseniken, antiåter bortglömda zinken. Alla öfriga enkla ämnen, som vi för det närvarande känna, äro upptäckta under desednaste begge århundradena. Tiden medgifver visserligen icke att här steg för stez redogöra för den vidare utvecklingen af denna vigtiga del utaf kemien, men en kort redogörelse för de bidrag svenska vetenskapsmän lemnat till utvecklingen af denna kunskapsgren, torde dock för oss vara af så stort intresse att den här ej helt och hållet bör förbigås. Redan under första hälften af förra århundradet hade bergsrådet Georg Brandt ur den vid flera svenska grufvor ymnigt förekommande koboltglansen framställt en förut okänd metall, som numera benämnes kobolt och bland annat användes till framkallandet aft den venligaste blåa färgen på porslin och fayence. 1751 framställde bergmästaren Axel Fredr. Cronstedt nysilfrets vigtigaste beståndsdel nickeln ur en koboltmalm ifrån Loos i Helsingland och året derpå visade myntmästaren i Stockholm, Henrik Teofil Scheffer, att ett med silfver förvexladt ämne från Plataflodens sand i Brasilien innehölle en förut okänd metall, den numera såväl för vetenskapen som industrien oumbärliga platinan. Äfven Scheele begynte sin så glänsande vetenskapliga bana med upptäckten af nya grund ämnen, Under sin vistelse som apotekarelev i Upsala erhöll han i appdrag af Bergman att närmare undersöka brunstenen, ettredan af forntidens folk vid glasberedning användt ämne, hvars rätta natur kemisterna dittills förgäfves sökt utreda. Denna enda undersökning gaf anledning till upptäckandet af fyra nya ämnen. nemligen barytjorden, manganoxiden, syret och klorgasen. En fullständig redogörelse, för dessa upptäckters inflytande på kemiens utveckling kan här ej komma i fråga, men för att gifva ett begrepp om deras betydelse behöfver man blott vämna att syrgasen utgör en hufvudbeståndsdel i luften, vattnet och den fasta jordskorpan, och att klorgasen numera är nästan lika oumbärlig för alla spinnerioch väfverifabriker som Amerikas bomull. Med dessa glänsande upptäckter begynte Scheele sin vetenskspliga bana och under dess korta lopp riktade han vår kännedom om det i natuns byggnad begagnade råmaterialet genom uppckten af ytterligare fyra nya ämnen, molybde nen och wolframsyran, fluorvätesyran och qväfasen. Etter Scheeles död upptäckte Gadolin en ny jordart i en sedermera efter honom benämd stenart från Ytterby nära Waxholm och några år derefter framställde Ekeberg tantalsyran ur ett ör ennmalm ansedt ämne från Kimito i Finand. Sedan vidtog Berzelii tidsperiod, bland annat utmärkt i vetenskapens historia genom ej mindre än 8 nya enkla ämnen, upptäckta af Berzelius sjelf eller hans svenska lärjungar Arfvedson, Löfström och Mosander. Af de 47 grundämnen, för hvilka man vid Berzelii död kunde namngifva någop bestämd upptäckare, voro således 21 eller nära halfva antalet upptäckta af svenska kemister. Sedan dess hafva vi i spektral-analysen funnit ett nytt medel för en kropps undersökning, hvilket i skärpa vida öfverträffar alla förut kända skedningssätt, och såsom en omedelbar följd leraf har man under de sista åren lärt känna lera nya enkla ämnen, för hvilkas egenskaper jag ännu med några ord skall redogöra. De bada nya ämnen, som först blefvo uppläckta med tillhjelp af spektroskopet, tillhöra en srupp inom kemien, som benämnes alkalier eler lutarter. Sedan forntiden framstälde man ur askan af förbrända träd och växter tvenne till denna grupp hörande ämnen, hvilka äro kända under namn af soda och pottaska, och länge förvexlades med hvarandra äfven af erfarna kemister. Dessa voro de enda inom kemien använda alkalier ända till 1817, då Artvedson uti några stenarter ifrån Utö jerngrufvor upptäckte ett nytt med sodan närbeslägtadt alkali, som erhöll namnet lithion. Detta nya ämne träffades sedan i itsk.lliga andra mindre vanliga mineralier och bland annat äfven i biodet, i växt-askan, i åtskilliga helsobrunnars vatten m. m. Till följd häraf blef lithionet snart användt vid beredning af konstgjorda helsovatten och för detta ändamål framstäldt i en ej obetydlig skala vid åtskilliga kemiska fabriker. En noggrann undersökning af lithionets spektrum gaf anledning till Bunsens ppeäekt af ytterligare tvenne nya ämnen, hvilka så hög grad likna de öfriga alkalierna, att man senom vanliga kemiska reagentier svårligen kan ipptäcka dem, då de i ringa mängd förekomma salter af kall, natron eller lithion. Dessa nya imnen benämdes rubidium och cesium, Kort derefter upptäckte en engelsk kemist, Crookes, ny metall i åtskilliga kopparhaltiga kiser, som utmärker sig genom ett för denna metalls spektrum egendomligt grönt streck, hvilket älven sifvit anledning till metallens namn thallium. Genom sina kemiska egenskaper närmar sig denna metall i viss mån alkalierna; sjelfva metallen deremot har stort tycke med blyet. Den är 12 gånger tyngre än vattnet, mjuk, smidig, lättsmältlig och blygrå. Slutligen upptäckte Reich och Richter 1863 äfvenledes på spektralanalytis väg en fjerde ny metall i vissa zinkmalmer från Freiberg. Detta nya ämne gaf sig först tillkän na genom en indigo-blå spektrallinie och har till följd deraf erhållit namnet indium. Såvidt man kan döma af de ofullständiga undersökningar, som hittills blifvioffentliggjorda, har denna nya metall ett visst tycke med dess ständiga följeslasare zinken. Osxiden låter med vätgas reducera sig till en silfverhvit lättsmältlig metallkula, som ir 7 gånger tyngre än vattnet och hvarken i juft eller vatten förlorar sin glans. Samma nya forskningssätt, som låtit oss få en aning om beståndsdelarne i de utom vår jord befintliga himlakroppar, har säledes äfven bedligt utvidgat vår kunskap om de ämnen, af vilka vår egen jordskorpa är bildad. Mången jorde visserligen anse att kännedomen om ett imne, som förekommer så sällsynt att vi knappast kunna förskafta oss den obetydliga mängd deraf, som numera behöfves för en kemisk unlersökning, är af föga vigt och betydelse. Men monen, vismuten och den, såsom man numera vet redan af romarne begagnade, ehuru sedan !