Aftonbladet – 4 april 1865, sida 3

andra gasarter, genast förenar sig med de ä nen, med hvilka det kommer 1 beröring, och således undandrager sig vår uppmärksamhet. I början trodde Schönbein att ozonen utgjorde en beståndsdel i qväfgasen, men sedan det lyckats honom att framställa ozon genom fullkomligt qväfvefria ämnens inverkan på hvarandra, öfvergaf han denna åsigt och förmodade i stället att detta ämne utgjorde en förening af vatten med syrgas. Denna uppfattning delades i början af Marignac vid de omfattande undersökningar denne utmärkte forskare anstälde med detta svårhandterliga ämne. Men vid några for a fullständigt utreda den förmodade väteföreninIgens sammansättning visade det sig tydligen att väte ej ingick i densamma. Om man nemligen leder en torr ozonhaltig gasart ötver silfver, så upptages ozonen fullständigt af silfret, som dervid förvandlas till en förening af syrgas och silfver, utan att något främmande ämne kan efter ozonens försvinnande upptäckas i den gasart, med hvilken ozonen varit uppblandad. Detta försök bevisar tydligen att syrgasen utgör 0zonens enda beståndsdel. Liksom kolet bildar tvenne till deras kemiska beskaffenhet likartade, men till deras yttre egenskaper alldeles olkartade ämnen, det svarta, vanliga kolet och den dyrbara, glänsande diamanten, så förekommer äfven syrgasen i tvenne alldeles olikartade former, vanlig syrgas och ozon. Den vanliga syrgasen har vid lägre värmegrad föga benägenhet att förena sig med andra ämnen och är fullkomligt luktlös. Ozonen deremot syrsätter ögonblickligen de flesta oxiderbara ämnen, med hvilka det kommer i beröring, bland annat äfven silfver, hvilket eljest liksom alla andra ädla metaller ej ens vid upphettning förenar sig med vanlig syrgas. Detta är äfven orsaken till den betydande roll detta sparsamt förekommande ämne spelar i naturen. Under de sednaste åren har vår kunskap om detta vigtiga ämne ytterligare blifvit vidgad genom en ganska märklig upptäckt af Schönbein sjelf. Genom att med uppmärksamhet undersöka ozonens förhållande till en mängd olikartade ämnen har det nemligen lyckats honom bevisa, att det finnes tvenne olika slag utaf ozon, hvilka hvartdera verka starkt syrsättande på oxiderbara ämnen, men deremot med begärlighet förena sig med hvarandra till vanlig syrgas. För det ena af dessa ämnen har Schönbein bibehållit namnet ozon, för det andra åter föreslagit benämningen antozon. Om ett ozonhaltigt ämne, t. ex. vätesuperoxid. kommer i beröring med ett ämne som innehåller antozon, t. ex. blysuperoxid, så förena sig ozonen och antozonen med hvarandra till syrgas. Vätesuperoxiden och biysuperoxiden reduceras till vatten och blyoxid. Man kan derför betrakta dessa bäda ämnen såsom elektriskt motsatta slag af syrgas, hvilka hvartdera utmärka sig genom en stark Inkt och stor berägenhet att förena sig såväl med andra ämnen, som med hvarandra. I detta sednare fall upphäfva de hvarandras häftigt verkande egenskaper samt förvandlas till vanlig syrgas. Samma förändring kan man äfven åstadkomma såväl med ozonen som antozonen genom att uppvärma dem till några hundra grader. Åf ozonens egenskaper kunna vi redan på förhand sluta att dess närvaro i luftkretsen måste vara af stor betydelse. Men ju mera vi studera verkningarne af detta ämne och vilkoren för dess uppkomst, dess mera genomgripande visar sig dess roll vara. Ifall all den syrgas, som finnes i luftkretsen, skulle ega ozonens egenskaper, så skulle alla djuroch växtämnen snart syrsättas och förstöras och jordytan blefve inom kort en obebodd ödemark. En fullkomlig brist på något ozonlikt, starkare syrsättande ämne skulle åter hafva en motsatt verkan. Alla förmultningsprocesser skulle då försiggå alltför långsamt, en mängd skadliga gaser Vilda och sprida sig obehindradt och utan tvifvel skulle äfven då en be tänklig rubbning i lifsvilkoren ega rum. Vid förmultningen af organiska ämnen sprida sig äfven nu skadliga gaser i luftkretsen, men så som undersökmngar af akademie-adjunkten Bahr m. fl. visat, bildas samtidigt ozon, som i sin tur verkar syrsättande på dessa gaser samt förvandlar dem till kolsyra och vatten. Då den heta sommardagens qvalm skingras af ett åskväder, beror äfven detta till en betydlig del på inverkan af den ozon, som bildas genom åskslaget. Likaledes har man trott sig finna att bristen på ozon i våra boningsrum i väsentlig mån bidrager till det menliga inflytande på helsan ett alltför instängdt lefnadssätt utöfvar. Ett annat förhållande tyckes deremot ega rum med hafsluften. Enligt undersökningar. hvilka dock ännu ej äro afslutade och som blifvit anställda af professor Ullgren vid en badort på vestkusten, yckes den luft, som hafsvindarne föra med sig, framkalla fenomener, som stå i sammanhang med ozonbildningen, och det är derför ganska sannolikt att det välgörande inflytande, som en vistelse på vestkustens ytterskär utöfvar på helsan, åtminstone medelbart betingas af ozons inverkan. Grundvalen för en vetenskaplig uppfattning af den organiska kemien blef under andra decenniet af detta århundrade lagd utaf Berzelius, då han förklarade att de organiska ämnenas närmare beståndsdelar utgöras af sammansatta radikaler, som spela samma roll inom den organiska kemien som de enkla ämnena inom den oorganiska, och ur denna enkla lära utbildade sig sedermera Berzelii 8. k. radikalteori. En mängd fenomener blefvo dock upptäckta under den organiska kemiens vidare utveckling, hvilka endast med svårighet kunde förklaras i enlighet med den ursprungliga radikalteoriens läror, och medan en del kemister med anledning häraf bemödade sig att i enlighet med de nya upptäckternas fordringar utbilda den gamla läran, sökte åter andra att göra ett alldeles nytt åskadningssätt gällande med afseende på de organiska föreningarnes byggnad. Den s. k typteorien uppställdes af Gerhardt, Dumas m. i och blef sedan ytterligare utvecklad af en mängd talangfulla efterföljare, hvilkas förtjenster om den organiska kemiens utveckling bildar en af teoriens vexlingar oberoende glansperiod i kemiens historia. Med skäl kan man dock törebrå den en för stor benägenhet att underskatta eller rent af förneka den store mästarens förtjenster äfven om den organiska kemien. Många häftiga vetenskapliga strider uppstodo med anledning häraf, hvilka dock under de sednare åren föga berört Berzelii fosterland. Nyligen har i detta hänseende en väsentlig lucka i vår kemiska litteratur blifvit uppfylld genom en af professor W. Blomstrand ofientliggjörd. lättfattlig och opartisk framställning af de läror, som för det närvarande äro rådande inom den organiska kemien, och de strider, hvartill dessa gifvit anledning. Det är så mycket mer på sin plats att här omnämna detta arbete, som Blomstrand uti detsamma på ett särdeles förtjenstfullt sätt häfdar Berzelii betydelse äfven för denna del af kemien, i det han visår att den nya skolans med så mycket anspråk uppställda åsigteri viss mån utbildat sig ur Berzelii af den så strängt fördömda radikalteori. s NORGE. Den officiella berättelsen rörande nativiteten och mortaliteten i Norge under året 1862 har nyligen utkommit. De lefvande föddas antal uppgick till 52,160, hvilket är 2636 flera än året förut, men 914 mindre än äret 1860. Af de födda barnens antal voro 3991 oäkta. — De dödas antal 1862 var större än något föregående år i detta århundrade, till och med året 1809, då de döda utgjorde 32,486, men i året 1862 29 104 An andra sidan utmjinrda Afvar