Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

förr hade sett den anklagade, väntade sig efter ryktet en lika vederstygglig anblick ai brottelingen som al brottet sjelft. Men då ur massan, som delade sig vid skramlet af bojorna, vid fånggevaldigerns sida framträdde, icke en förhärdad missdådare, sådan man vanlige. får se, med lömsk uppsyn och fräck hällning, utan en ung, oycket ung man, med rena anletsdrag, nu tärda, med aktningsfull hållning och en blick så full af qvalullt lidande; — då öfvergick äfven nyfikenheten till medlidande, och bland dem, som förut hyst deltagande, höjdes ännu en gång ur hjertats djup en lång suck, liksom ville den säga: Han är ju dock en menniska! fast den obevekliga Isgen snart skulle förkunna, att han ej längre skulle få vara det. Domaren häftade under ett par sekunder på den anklagade en blick, för hvilken fången icke upplyfte sin, ehuru han ej heller sökte undvika den. Qvalet var för djupt i den stunden, att blygseln skulle kunnat öka det. Efter en stund lät han dock ögat irra omkring på den dömande eller ömkande omgifningen, under det en djupare blekhe tycktes jägra sig öfver hans ansigte. Han tycktes söka någon; men då han ej fann en han sökte, återtog han sin förra hällniog, med hufvudet nedlutadt, hårdt semmäntryckta låppar, men en mera beslutsam uppsyn oder det domaren läste upp anklagelsen, obduktionsprotokollet och andra handlingar hörande till målet, stod fången med sänkta, stirrande ögon, liksom om han ej haft medvetande längre om hvad allt detta betydde. Och han hade det icke heller. Nej! Under de första minuterna sedan han fått sin egentligaste dom från sin välgörares blick — huru förmildrad, snarare