Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

lidne Mars upplifvat och offentliggjort meranämnda föreskrifter. Då emellertid under närvarande förhållanden icke alla dessa, från äldre tider bibehållna, före skrifter torde vara af behofvet oundaängligen påkallade och det vill synas. som upplifvandet af desamma mera allmänt wutaf Stockholms ansetts medföra större olägenheter, har öf hållareembetet trott sig böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa, om icke Eders Kong!. Maj:t må i nåder medgifva, att de genom sistberörde kungörelse upplifvade, hitintills fortfarande gällande, bestämmelser må upphäfvas, med undantag af dem, som angående resande och främmande, 4 hufvudstaden icke mantals personer, som till Stockholm anlänca eller efter ankomsten hit byta bostad, och hvilka äfven hädanefter torde böra till namn, yrke och hemvist anmälas af dem, hos hvilka de inom hufvudstaden hyra bos ad. Af öfverståthållareembetets kungörelser den 27 Mars 1806, den 1 Maj 1817. den 25 April 1850 och den 27 nästlidne Mars varder ett tryckt exemplar härhos vidfogadt. Öfverståthållareembetet framhärdar etc. Det åberopade kungliga brefvet af den 24 September 1810, hvilket finnes i afskrift bifogadt, lyder sålunda: CARL med Guds nåde, etc. Vår ynnest etc. Som hos Qss blifvit i underdånighet anmäldt. att den af Öfverståthållare-Embetet den 27 Martii 1806:utfärdade kungörelse om vederbörandes skyldighet att uti police-kammaren göra anmälan, ej mindre af till Stockholm ankommande resande, än äfven af hyresfolk, så ofta de flytta husrum, samt af tjenstefolk och andra personer, så ofta de ombyta tjenster och boningsställen. befordrat det dermed åsyftade nyttiga och från en god police-ordning oskiljacktiga ändamål; men att verkställigheten af denna Författning efter någon tids förlopp upphört, och Wi funnit angeläget, att. hvad i samma Författning blifvit föreskrifvet, hädanefter och allt framgent må tjena till efterrättelse; så hafva Wi i nåder velat anbefalla Eder att hålla behörig hand deröfver, att ofvanberörde Kungrelse af vederbörande varder efterlefvad; ägande I att till betordrande häraf vidtaga de anstalter, som kunna vara nödiga. Wi befalla Eder Gud Allsmäktig Nådeligen. Örebro slott den 4 September 1810. CARL. J. A. Börtsell. Såsom våra läsare häraf finna, daterar sig den kungörelse, på hvilken öfverståthållareembetet ytterst stödjer sig, från en väldets, godtyckets och skuggrädslans dagar under Gustaf IV Adolf, och den kungliga uppmaningen om dess upplifvande från tiden närmast efter den Fersiska katastrofen. Meningarne kunna icke vara delade — och ha icke heller varit det — huruvida det var med takt och besinning öfverensstämmande att i våra dagar upplitva dylika bestämmelser, helst som man i det kungl. brefvet. af 1810 har svart på hvitt på, att de redan på den tiden hade råkat i förgätenhet och icke vidare efterlefdes oaktadt man då nyss hade upplefvat en revolution, förjagat en konung och väl kunde ha någon anledning att frukta stämplingar af den fallua dynastien. Då det emellertid alltid hos embetsmän och myndigheter fordras ett visst mod att erkänua sig hafva hafva haft orätt, så bör man — fas än vederbörande i detta fall gitvit vika för ca särdeles kraftig påtryckning — i alla fall hålla öfverståthållareembetet räkning för dess initiativ, genom hvilket det skall, så vidt sig göra låter, utplåna det oangenäma intrycket af det begångna telsteget, hvilket emellertid på detta sätt medfört det goda, att de absurda bestämmelserna kunna blifva i vederbörlig ordning upphäfda och icke kunna, såsom hittills. då och då tillämpas på någon fattig stackare som händelsevis blifvit tagen för hufvudet för deras öfverlrädande, utan att någonsin ha egt kännedom om deras tillvaro. Väl vore dock, om ölfverståthållareembetet ville, tills. saken blir afgjord, inställa kungörelsens vidare publicerande i Dagbladet, och, om etiketteu icke tillåter att det officiell kungöres att dess tillämpning suspenderas, åtminstone under hand genom polisbetjeningen låta sådant komma till allmänhetens kännedom. Ty det ligger i sakens natur, att under förhandenvarande förhållanden ullmänheten i alla fall icke frågar mycket elfter kungörelsens bestämmelser. Man bör äfven kunna hoppas, att då saken nu blir föremål för regeringens pröfning, samma upplysta åsigter skola göra sig gällande som vid passtvångets upphäfvande, och steget älven i nu förevarande afseende tagas fullt ut. 1 fråga om passväsendet gick regeringen längre än rikets ständer hade begärt och följd: n deraf blef. att regeringen vann landets tacksamhet och och utlandets aktning. Ett lika angenämt intryck skulle det ofelbart göra om regeringen nu ginge ett steg längre än öfverståthållaren -hemställt och med ens upphäfde alla bestämmelser om skyldigheten alt hos polismyndigheterna anmäla resande. En sådan åtgärd står i så fullkomlig öfverensstämmelse med passtvångets fullständiga afskaffande, att den rent af utgör den naturliga och oundvikliga konseqvensen deraf. Så har saken äfven betraktats i England, der icke ens för hotellvärdarne tinnes något åliggande alt hos polisen anmäla hos dem gästande resande. Säkert har man insett att en sådan, för den enskilde och för polisen lika besvärlig, formalitet är fullkomligt gagnlös, ty för en person, som vill hålla sig undan, är väl ingenting lättare än att i dagboken på hotellet, der han tager in, skritva ett oriktigt namn. Finner polisen icke på annat sätt hans spår, icke sker det med ledning af sådana anmälningar. Vi skulle kunna belysa detta med ett par exempel ur Stockholmspolisens egen praktik. Då för några dagar sedan grefve Cronhjelm sökte undfly efter att ha dräpt sin mormoder, var det visser!izen icke på grund af dagboksanteckuvingen å gästgifvaregården, der han uppgaf falskt namn, utan med ledning af signalement och andra upplysningar som polisen kom honom. på spåren