Aftonbladet – 31 mars 1865, sida 3

Naturforskaren Darwin, af Wäktaren förklarad för antichrist. Som bekant är, hade redan 1809 Lamarck i sin Philosophie zoologique? antydt, att hela växtoch djurverlden småningom utvecklats ur några få ursprungstyper. Många lärde ha under tiden mer eller mindre omfattat denna åsigt, bland andra den ryktbare Geoffroy-Saint-Hilaire, ehuru han sökte förändringarnes orsaker i helt andra inflytelser än Lamarck. För några år sedan har Darwin ånyo framställt de väsentliga grunddragen af samma lära, men har sökt ådagalägga ombildningens fortgång på nya och för honom egendomliga sätt. Som alla nya åsigter, ha äfven dessa framkallat både klander och bifall. Få torde dock de vetenskapsmän vara, som för nya satser vunnit en så vidsträckt anklang som Darwin, helst inom så kort tid. Detta betygar ock Wäktaren på sitt vis i följande ord: I allmänhet lärer en stor mängd lärde hylla densamma (läran), och naturligtvis (!) ännu flera olärde och halfbildade, så att den för närvarande gör sin rund i alltför vidsträckta kretsar, för att med tystnad kunna förbigås, eller lemnas utan allt afseende.? Läångtifrån att denna framgång skulle väcka någon tvekan hos Wäktaren, tycks den just vara bästa beviset på Darwins villfarelse, enär naturligtvis lögnens ande herrskar hos otrons barn och deras namn är Legio. Sedan derför detta samtidens stora naturvetenskapliga problem, hvarmed de dumma och syndiga naturforskarne förspilla så mycken tid onyttigt, blifvit af Wäktaren löst på en tredjedels spalt, får man som desert denna lilla encyclica: Den Darwinska teorien saknar helt och hållet allt vetenskapligt rotfäste och är endast ett det mest vidunderliga geologiska fantasteri, som det vill den allra gröfsta lätt-trogenhet till att antaga. Frågar man nu hur annars förståndige och äfven lärde män kunna med så god smak sluka en så grof humbug, så ligger svaret mycket nära. Man vill nemligen så mycket som möjligt göra verlden till ett sig sjelft utvecklande väsende, oberoende af Skaparen, och derigenom mer och mer närma sig den af många så högt älskade panteistiska verldsåskådningen, som helt och hålJet sammanblandar verlden och Gud, och gör menniskan till denna verldsguds hittills varande högsta uppenbarelse, hvarigenom således det kan lyckas for den svaga och eländiga menniskan att åtminstone för en kort tid inbilla sig vara den högsta andliga penn i universum, och således. ätminstone till detta. universum hunnit framalstra något högre, i egentlig mening Gud. Syftar icke denna riktning till att besinna skriftens utsago om antichrist, som säger sip vara Gud och sätter sia i Guds stället