Aftonbladet – 31 mars 1865, sida 3

Der ha vi ägget! Våra flitiga natur forskare eldas icke af annat nit än att bl små interimsgudar och med verldens styres man nappas om spiran, såsom Gustaf II förebrådde riddarhusoppositionen. Det som egentligen tycks gå Wiktarei till sinnes är, att Darwinska läran skull stå i motsägelse med ?bibelns utsago, at för hvarje särskild art (af varelser) fordra ett särskildt skaparord, ett gudomligt varde? så att till och med inom den oorganisk: naturen voro 60 eller 70 skapareord at uttala: varde guld, bly, syre, väte, qvätve etc. Afvenså tror Wäktaren, att antagande af den nya läran skulle rubba den biblisk: tidräkningen, som ställer verldsskapelsen vi år 4000 före Kristus. Intet tvifvelsmål till låtes härom. 7?Ty?, säger Wäktaren den bibliska tidsbestämningen för mennisko slägtets tillvaro är alltför tydlig för att kunn gifva grundade skäl till tvivel. Bibeln, i all egendomlig, är så äfven i afsecnde på sin kro nologi. Den tager nemligen ett slägtled och ut sätter hur gammal hvarje person var, då han son föddes, och har härigenom fått en tidmätare på samma gång den enklaste, naturligaste oci tillika fri från hvarje tvetydighet. Hufvudända målet med de bibliska slägtledens uppräknand är visserligen att bevisa Kristi egenskap af men niskoson (?), såsom härstammande från Adan (hvem skulle han annars härstamma ifrån? och af Davids säd (men de flesta slägtregistrer äro ju skrifna före både Davids och Kristi tid!) men ett vigtigt biändamål har äfven vunnit: nom att på samma gång bestämma slägtet alder. Hur Wäktaren kan kategoriskt afgöra. hvilket som är hufvudändamålet och de vigtiga biändamålet med de särskilda bi bliska slägtregistren, lemna vi derhän, och förundra oss Blott öfver, att icke det ända. målet fick vara med att direkt åsyfta och vederlägga 1865 ärs Darwinister. Fara värdt är dock numera, att ej ens ortodoxe teologer anse den bibliska kronologien tillräcklig att vederlägga Darwin. För öfrigt har Darwin ingalunda anfallit skapelsebegreppet eller det väsentliga i skapilen, som af både filosofer och teologer lifvit satt deri, att den timliga verlden sådan den var och är, har sin eviga grund i Gud. Darwin sjelf är genomträngd af sin läras betydelse äfven för det teologiska området. Han väntar nemligen äfven för teologien en vinst af det faktums konstaterande, hvarigenom både skaparen och hans verk förherrligas, att nemligen nuvarande organiserade verldsbebyggare äro lineara descendenter af några få urtyper från jordklotets försiluriska tid. Åtminstone kan det väl icke nedsätta skaparen, att hans beläte förmår kasta en begripande blick i den organiska tillkomstens under, i stället för att antaga en yttre kausalitet; lika litet som sjelfva skapelsen förringas genom att anses för en gudomlig handling, i stället för att få utseendet af ett styckverk, der verkmästaren än här, än der, egenhändigt fullkomnar eller inpassar det felande. Hvad för öfrigt Wäktarens upprepade vädjande till ?den mosaiska skapelsehistorien? beträffar, så frågas vördsamt, hur länge Wäktaren ämnar hymla med, att det linns två särskilda mosaiska skapelsehistorier, i vissa delar svårligen med hvarandra förenliga, ehuru en trefaldig förfalskning i öfversättningen, med eller utan afsigt, gör detta förhållande mindre tydligt och döljer rätta sammanhanget. Denna falska öfversältning förekommer både i vår kyrkbibel och nya proföfversättningen. Det bör dock för den, som vill döma i detta ämne, ej vara okändt, att mängden af nutidens äfven konfessionella teologer erkänna denna dubvelhet i berättelsen om verldens skapelse, samt till och med derat dragit den slutsatsen, att då man ställt berättelserna bredvid hvarandra, obekymrad om deras oliketer, så ligger deri uppmaningen: håll er ill det väsentliga i begge berättelserna, icke ill bokstafven. Och så ha äfven redan syrkofäderna gjort, hvilka älskade att alle;oriskt behandla skapelsehistorien, vidt skilda rån vissa nutidens lutherska rabbiners trånginthet och bokstafsträldom.