Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 3

ar RB RR I Napoleon utvecklat sig genom sina egna handlingar, och att han under loppet af sin regering hemtat mången. nyttig erfarenhet, bortkastat enskilda delar af sin tidigare politiska trosbekännelse och fyllt luckorna med mera hållbara saker. Detta innebär väl någon sanning, och ett studium af Napoleon III:s karakter såsom -kejsare efter de autentiska meddelanden som förefinnas, kunde vara mycket intressent, men i det hela måste man dock antaga, att man något så rär kan bedöma en mans väsentliga substans, då man vet hvaraf han består i sitt 41:sta år. Slutligen kan man antaga, att hur högt än Louis Napoleons makt och inflytande stigit, ursprunget dertill låter sig förklaras, utan att vi derför behöfva anse hans egen personlighet större, än man enligt hans skrifter skulle anse den; man kan gå ut från förutsättningen att Napoleon III kan vara kejsare i Frankrike och sin tids största potentat, utan att derför vara den skarpsinnigaste af alla sina samtida. Det är numera en erkänd sats, att personer som uträttat mycket i hvilken riktning som helst, måste ha stått på en uppriktig grundval, Patt? — såsom en fransk törfattare yttrar — trots det falska renommå för politisk duglighet, som förställning och hyckleri framkallat, är det lyckligtvis oomtvisteligt bevisadt, såväl genom erfarenhet som-genom ett grundligt studium af den menskliga naturen, att till och med en verkligt öfverlägsen man icke varit i stånd att påtvinga sina samtida någon förhållningsregel, om hvars förträfflighet han icke förut sjelf varit innerligt öfvertygad?. Denna åsigt är så utbredd i våra dagar, att en stor del af våra nyare bästa historieskrifvare användt och begagnat den, man kan nästan säga, såsom en systematisk litterär konspiration, som haft till ändamål att förherrliga förflutna århundradens kältringar. Har man en gång erkänt ofvannämnde sats, kan man icke heller beröfva Napoleon III hans andel af de fördelar, som härflyta deraf, och man kan icke neka att han varit sitt eget system trogen, huru litet afseende: han än fästat vid andras. Men är ett uppriktigt vidhängande af egna principer nog att medföra en lycklig utgång, oberoefide af deras värde och positiva sanning? En man, som är fast öfvertygad om ofelbarheten af en utaf honom uppfunnen apparat för resor i luften, kan gerna försöka den från en tornspets; men om de principer, enligt hvilka hans apparat är byggd, icke äro sunda och goda, skall då icke naturen göra sina vanliga lagar gällande mot den flygande dårskapen, dens försports ätt utsträcka den nämnda maximen för långt, och att betrakta ett stort resultat ej blott som ett bevis på uppriktig vilja, utan ock på en visdom i förhållande till resultatets storhet. Med afseende på politiskt inflyfande står detta likväl ännu il strid med allmänna opinionen. Det finnes knappast något allmännare. erkändt yttrande än Oxenstjernas: Parvo regitur mundus intellectu? (verlden beherrskas af ettl ringa grand förstånd). Huru skall man förena verldens bifall härtill med den motsatia tendens, som våra historieskrifvare följt? Till en viss grad kan den filosofi, som anser all regering böra vara negativ, komma oss till hjelp. Om all regering, betraktad från denna synpunkt, är en beständigt aftagande nödvändighet för verlden, så måste qvantiteten och qvaliteten af den duglighet, som dertill behöfves, också och skall ej resultatet bli ett nedstörtande och en krossad panna? Onekligen har en tenbeständigt aftaga. Härpå skall man också ! finna bevis i de länder, som ega borgerlig frihet. I sådana länder är det icke hos de offentliga personligheterna man skall finna destörsta gåfvorna; den högsta intelligensen, specielt af det uppfinnande och spekulativa slaget, sysselsätter sig med andra saker. Slughet, bestämdhet och framför allt outtröttlighet äro de egenskaper, som anses nödvändiga för statsmannen; en man med storartade, omfattande idter skulle möjligen vara lika så illa placerad i ett vanligt statsråd, som en Rotschild, om han i en omnibus ieke hade annat än obligationer på tiotusental att betala konduktören med. Emellertid gifvas dock säkert tider och förhållanden, då intelligens af högre : rang är nödvändig för alt styra ett land, och då en man, hvars handlingar icke äro efter en stor måttstock oeh: hvila på en säkrare grund, snårt skulle förlora fotfäste. Man kan påstå att Frankrike sedan 1848 just erbjudit sådana förhållanden, och att den kapacitet, hvilken lyckats under så lång tid ostörd qvarstanna vid statsrodret, icke kan vara ?det ringa grand?, hvarom Oxenstjerna talar. ouis Napoleons skrifter strida icke mot denna åsigt, hans ider ega en viss storhet, som skiljer dem från andra politiska personligheters. Det är sannolikt att han eger åtminstone fullt så stor duglighet i den vanliga slatsmannakonsten, som lord Palmerston och lord Derby, eller som hvilken annan som helst af våra mera rutinerade politici; och i fråga om denna mera storartade talang, som visar sig genom vidtflygande, omfattande företag och djupsinnigt uttänkta planer, så är det otvifvelaktigt att han deraf besitter långt mera än Palmerston och Derby kunna göra anspråk på, och långt mer än de någonsin kunna använda. En Louis Napoleon i ett engelskt kabinett skulle anses som en politisk fanatiker, en fantastisk drömmare. I Frankrike har han emellertid sedan 1848 fonnit ett element, mera afpassadt efter hans egendomliga utrustning. Der osäkerhet och anarki råder i alla förhållanden kan blott en kraftig, bestämd vilja göra sig gällande, och en af de vigtigaste källor till Napoleon III:s storhet är just hans oryggliga, konseqventa fasthållande af sina principer och ideer. Vi vilja icke här undersöka, huruvida man kan förklara glansen af Napoleon HI:s regering derigenom, att den principmessigt utger sig vara ett Suttryck af den okunniga massans instinkter, icke heller afgöra huruvida denna regeringsteori kan anses som den enda rätta, om någon annan absolut regeringsprincip kan göra anspråk på att vara det, eller om man dock slutligen måste anse de negativa