Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 3

oo, oyehenstalernas senab nar adopterat ol skriptionslagen för negrerna. Louis Napoleons skrifter. (Efter en engelsk tidskrift.) (Slut fr. fredagsbl.) Vända vi oss till Louis Napoleons åsigter om Frankrikes utländska politik, finna vi dem genomträngda af samma ingripande verksamhetsanda, som står i en så skarp motsats till non-interventionsprincipen. Likasom franska regeringen bör leda den franska civilisationen, så bör denna vara rättesnöret för andra länders civilisation: ?Frankrike är den europeiska civilisationens förkämpe?, är hans maxim liksom hans farbrors, och i det han framhåller Frankrike såsom ett land, hvilket genom Ludvig Philips regering blifvit nedsatt i både yttre och inre förhållanden, förutsäger han dess framtid i följande ord: 7Den dag skall snart komma, då de, som styra dig, måste förstå att det är din rättighet att vid alla förhandlingar lägga ditt Brennussvärd i civilisationens vågskål? — det är hans åsigt, att en dristig, ingripande utrikespolitik alltid betecknat en tidrymd af inre storhet och välstånd i nationernas historia. Frankrike måste derför hafva en stor arm, samt odla och utveckla en militärisk anda. Han synes icke betfåkta freden som något absolut godt, eller krig såsom dess motsats; man erfar snarare ett intryck af att han anser krig såsom en nations mest normala tillstånd, ?ty?, säger han, fred är blott resultatet af öfvervunna svårigheter?. Han anser icke heller krigstillständet stå i fiendtligt förhållande till det materiella välståndet och landets uppkomst. Mängden af de handelsvaror ett land exporterar?, skrifver han, ?står alltid i direkt förhållande till det antal kulor, det kan sända sina fiender, då dess ära och värdighet sådant fordra?. Som en ytterligare utveckling af hans princip, att Frankrike för civilisationens och för sin egen äras skull måste vara en nation på krigsfot, är det anmärkningsvärdt att han anser ett beväpnadt uppträdande i Italien såsom för detsamma nödvändigt. Det är äfvenledes intressant att anmärka, isynnerhet då man ansett honom hafvå högeligen ynnat en fransk-engelsk allians, att han bestämdt tillbakavisar den åsigten att Frankrike skulle behöfva söka en permanent allians med någon utländsk makt, det måtte nu vara Ryssland eller England. Alliansen med England är icke någon Napoleonism, hvaremot upplösligheten af hvarje allians är en napoleonsk id. Med undantag af hvad möjligen kan inläggas uti ofvannämnde åsigt, kan man icke säga, att Louis Napoleon i sina skrifter visar något fiendtligt sinnelag mot Englånd, eller uttrycker någon bestämd önskan att Frankrike skall angripa detta land. Satsen om att hämnas Waterloo? förekommer väl ett par gånger, men den anföres mera såsom ett politiskt uttryck, än såsom en allvarsamt menad tanke. Hvarhelst förf. eljest kommer att tala om England, nämner han det alltid med stor aktning för dess egendomliga aristokratiska system, för dess institutioner och fria författning, för dess historia, till och med för dess protestantism. Den del af Englands historia, på hvilken han isynnerhet vändt sin uppmärksamhet, infaller i 17:de århundradet. Denna period intresserar honom, emedan ban i den tror sig finna bekräftelser på sina napoleonska teorier om förhälländet mellan regering och folk. Engelska nationen gömde stora idter, som Henrik VIII och Elisabeth fattade, men sedan kommo Stuartarne, i Louis Napoleons ögonjföraktlige såsom deras århundrades Louis Philipper; de missförstodo och demoraliserade nationen inom landet, och förrådde dess ära genom feg underkastelse inför utlandet. Så kom en demokratisk revolutions långvariga oroligheter, efterföljda af en militärisk despotism och en 28-årig restauration, och blott genom revolutionen af 1688 ävägabragtes den rätta lösningen af förhållandena. Märkligt nog är Wilhelm af Oranien Louis Napoleons hjelte i den engelska historien. Ej en gång Macaulays erkännande af Wilhelms talanger och förtjenster öfvergår Louis Napoleons. Han: dröjer med välbehag vid hans personliga framträdande. Han blir ofta tadlad, säger han, för sitt kalla och slutna väsende mot dem, hvilkas hjelp var honom nödvändig, men Wilhelms stora själ föraktade en popularitet, som skulle förvärfvas genom fä het.? — Om Englands nyare historia har Louis Napoleon skrifvit mindre, och intet som kan asta något ljus öfver hans åsigt om huru förhållandet mellan Frankrike och England bör vara nu för tiden. Allt hvad man at håns skrifter kan utleta i denna fråga är, att om han än icke anser ett krig med Storbritannien för en nödvändig del af Frankrikes åktiva uppträdande, skall han dock alltid vara redo att föra ett sådant, om tillfälle gifves, och han skall föra det med all möjlig aktning för sin motståndare, men utan barmhertighet. I det vi utgå från antagandet, att ofvanstående omdöme om Louis Napoleon efter hans före 1848 utkomna skrifter är någorlunda riktigt, framstår han för oss i sitt fyrationdeförsta år såsom en man med en hög grad af medfödd åtrå efter makt,i besittning af ett visst begränsadt förråd af ider om politiska förhållanden, hvilka han oryggligt vidhåller, och som skilja sig från de vanliga politiska skolorna genom deras väsentligt positiva karakter, men icke bevisa något särdeles djup i tankegången, medan de grundligt, stundom till och med på ett våldsamt sätt stå i strid med hvad som i allmänhet anses för sund politisk filosofi. Då framställer sig åter den frågan: huru kan denne man ha kommit i besittning af så stor makt och inflytande? Oafsedt hans första inkräktande ar makten, hvilket vi vilja betrakta såsom resultat af förhållanden, dem han icke sjelf framkallat, såsom Frankrikes rensning genom revolutionen och utbrottet af den slumrande entusiasmen för Napoleon vid hans framträdande, erbjuder hans redan mångåriga regering ett tillräcklat Avanligt clklådacnal hyuartsll hanna nar