Aftonbladet – 27 mars 1865, sida 3

I samma graf de hvila nu, och till den staden trånga Hon följt honom trogen nyss, som förr till fångens cell. Skilsmessans bittra stunder blefvo icke alltför långa, Hans ros föll, då trädet föll, iylödens stilla qväll. Hon kunde endast älska, aldrig svika, Och derför suse fridens vind kring hennes sista tjell!