Aftonbladet – 24 mars 1865, sida 3

TTR OBEGR UFUUIIET ULA ICPUURRCR:. act är den stora massan som så att säga kan kallas själen i Frankrike och som föder de känslor och förhoppningar, hvilka det är regeringens sak att tolka, utveckla och leda; men på det massan skall kunna rätt uppfattas och representeras, måste den ega ett öfverhufvud. — Detta öfverhufvud får icke missförstå sin ställning till massan; får aldrig upphöra att anse dess erkännande och kärlek såsom vilkoret för sin existens; men samverkan mellan folket och detta öfverhufvud får icke heller vara af denna bständigt återvändande natur, som så många af demokratiens förespråkare oriktigt anse vödvändig; den skall blott ega rum på obestämda tider och vid större tillfällen, då fverhufvudet, såsom den ende rätte representanten, skall framlägga förslagen och massan nöja sig med att: dem. ?Om folket icke skulle iuskränkas till sanktionering, utan genom fritt vu! mellan en oändlighet af olika beslut kunna fastställa sina lagar och institutioner, så skulle bestäodigt uppstå oroligheter. Ty rättighet utt välja innebär också rätt att taga initiativ. Detta tillhör emellertid blott en diskuterande makt, men masson, som består af många beståndsdelar, förmår icke diskutera en sak. Denna åsigt som han framställde första gåugen 1532, och sedan gäng på gång upprepat, utgör jemte den motsvarande åsigten att regeringen alltid bör vara den povt handlande, som ställer sig i spetsen för folket, hufvudsumman af de ?Napoleonska iderna?. Det finnes också en del rörande de institutioner, som omedelbart böra omgilfva regeringens öfverhufvud, en del om senatens och kamrarnes sammansättnin , litet om tryckfrihet samt åtskilliga anmärkningar om friheten i allmänhet, hvilka mycket väl kunde anföras säsom stående i motsats till hans sednare handlingar. Emellertid ser man lätt, att de passa illa in i hans egentliga system, churu de verkligen måtte varit uttryck af hans åsigter på den tid, då han nedskref dem. — Kejsaren, statens öfverhufvud, skall döma och välja för folket och leda dess utveckling med bistånd af institutioner af olika beskaflenhet; han skall begagna alla krafter och taianger, utan afseende på politiska antecedentia — sådant är hufvudinnehället af det system, som framställer sig för oss. Med afseende på huru mycket som vid detta system beror på kejsarens personlighet, är det intressant att tillägga, det kejsaren icke anser sin värdighets ärltlighet nödvändig. Vid en kejsares dödliga irånfälle vill han att efterträdaren skall sanktioneras af folket, och den närmsta . arfvingen sättas åsido om någon bättre efterträdare finnes att tillgå. Då en regering af rätta slaget åter blifvit insatt i Franke rike, får den enligt Louis Napoleons åsigt, intet ögonblick glömma sin ställning såsom den centrala politiska hjerna, hvilken skall rikta sin uppmärksamhet på allting, på den jordbrukande säväl som på de haidlande klasserna, på fabriker och uppföstringsanstalter, till och med på vetenskapens och litteratnrens område; den skall uppställa reglor, utnämna komitter, utsätta premier, anställa undersökningar, hvilka kunna föra konst och vetenskap framåt, sätta allmänna arbeten i gåvg samt uppresa statyer och byggnader. Önskar man en detaljerad beskrilnivg öfver hvad Louis Napoleon tänkt sig uträttadt på detta sätt, så beböfver man blott se px hvad den förste Napoleon förelagit i dessa riktningar, och hvad han bade för afsigt alt utföra, om krigen någonsin skulle gifva hans nationalekonomiska snille tillfälle att rätt utveckla sig. Det är naturligt att Louis Napoleon genom dessa åsigter är och sjelf erkänner sig vara protektionist. De få häntydningar han sör på den moderna läran om frihandeln nskräoka sig till ett förnekande af dess allmängiltighet och nödvändighet. — Louis Napoleons plan till pauperismens utrotande är måhända den enda tiråga af större vigt, hvaruti han gått utöfver sin farbrors ider med afseende å den inre administrationen. Napoleon I har väl vid flera tillfällen lösligen antydt något liknande, som han dock aldrig fick tid att framdraga och utföra, men i allmänhet måste idåerna uti Louis Napoleons broschyr Om pauperismens utrotandet, hvilken utkom 1844, anses fullkomligt originella. Den deruti framställda planen går ut på att skapa jordbrukande solonier. Staten skall dekretera att all uppodlad jord i Frankrike må öfverlemnas åt arbetsklassen (som beräknas till 25 nillioner menniskor) såsom dess gemen amma egendom, så snart den är i stånd ut förvärlva den genom att till egarne beala den obetydliga summan, den kan vara rärd. 300 millioner francs möste genast roteras för att sätta företaget i gång; detta ter skall bestå i anläggandet af jordbruvande kolonier eller läger på ofvannämnda platser i alla delar at Frankrike; den del it arbetsklassen, som först måste förflyttas ill dessa kolonier, skall utgöras af sådana irbetare, som dels föredraga ett sådant lefradssätt, och dels äro urständsatia att föda ig genom någon annan industri; men egenlomsrätten skall bibehållas af ständet i dess reshet, och hvarje enskild individ skall ha ätt att bosätta sig i kolonierna, eller anse lem såsom en tillflyktsort, der helsan kan tärkas och återvinnas genom några månalers vistelse på landet och genom delta.ande i landtmanna-arbeten. För att få en yrelse ötver denna vidsträckta gemensamna egendom måste de 25 millionerna utse ralmän, en för hvar tionde, derpå mäste väljas direkiörer, hvilka i förening med almännen utse guvernörer för kolonierna; suvernörerna stå i direkt förbindelse med nrikesministern och samlas en gång om wet hos honom i Paris. Louis Napoleon lutar med en förutsägelse att resultatet cke blott skall bli pauperismens utrotande, nan dertill ett öfverskott, som skulle be verättiga planen att kallas en brillant ntreprise4, hvarförutan deraf skulle följa torartade framsteg, såväl i moraliskt som ysiskt afseende hos massan af transka folset. Inga gränser behöfde uppställas för planens utsträckning; då all ouppodlad jord Frankrike är upptagen, kunna afdelnin