Aftonbladet – 24 mars 1865, sida 3

Louis Napoleons skrifter. (Ejfter en engelsk tidskrift.) (Farts) Det följer af sig sjelf, att de grundsatser och åsigter, hvareiter Louis Napoleon ämnade leda regeringen, om han någonsin fick den i sin hand, voro desamma som hans farbroders. Han icke blott aldrig tröttnar att framhålli den djupa vördnad och innerliga kärlek, som han hyser för sin familjs ötverhufvud: men utan att bry sig om att han utsätter sig för att beskyllas för brist på originalitt, förklarar han med en nästan ridderliz öppen hjertighet, att de åsigter han söker geuomdrifva uteslutande äro återupplifvace napoleomsmer. Titeln ?Naoleonska idfer?, som han gaf det mest beanta af sim arbeten, kunde ban nästan ha användt på lem alla, och det motto han satte framlör ett annat: Icke blott kejsarens aska, uan ock hans ider måste bringas tillbaka, utgör en krorfattad beskrifning af hela hans politiska trosbekännelse. Hittills ha vi närmast sysselsatt oss med Louis Napoleons önskningar och mål, med hans åskä ningssätt och de tendenser, som helt naturligt härflyta från hans börd och familjeförhällanden. Vi skola nu gå närmare in på hans intellektuela utrustning, och derför kbörj med erkännandet att vi efter den förrnyade genomläsningen af hans arbeten uppslkatta desamma högre än efter första genomsläsningen. Det är emellertid icke emedan det förekommer oss etthan intar någon hög rang inom författareverlden, eller emedan vi tro att man skulle finna sig särdeles lockad af hans skrifter, om man ej visste hvem författaren är. Äfven med denna kännedom stola säkert de flesta läsare erfara intrycket af en viss andlig tyngd, som undgår att Ui tråkig endast genom de afhandlade ämenas ovanliga storhet, den fullkomliga öfvrtygelse förlattaren tillkännager om sin Hrmäga att behandla dem, och slutligen det beständiga vpprepandet af åsigter, som varligtvis icke äterfinnas på nutidens repertor. Stilen har obetydligt af den lätthet och liflighet, som plägar utmärka det franska skriftställeriet , och påminner snarare om den engelska broschyrstilen, som besvärligt arbetar sig fram, tills det slutligen lyckas !å meningen färdig och detta ändock blott med til!hjelp af hela sidor med tal och statistiska beräkningar. Louis Napoleons arbeten tåla icke ett ögonblicks jemförelse med Napoleon den förstes. Det är såsom armod efter öfverflöd. Och likväl skall man vid en närmare undersökning deraf tiona bevis på en icke ringa talang. Man finner aldrig några betydelselösa ord, för hvarje yttrande ligger en verklig genomtänkt mening till grund. Här och der stöter man på uttryck a.t träffande skarpsinnighet och glimtar af sann napoleon-k storhet i uppfattningen. Vidare skall en läsare, som gör sig bekant med hans arbeten i kronologisk ordning, märrka ett bestämdt framskridande i klarhet, och de öfvertygelser han sjelf förklarar vara ärfda napoleonismer upprepas så ofta och med en så orubblig ihärdighet, att de icke kkunna undgå att förläna en viss vigt åt arbetet i sin helhet. Naturligtvis var Louis Napoleons blick alltid i första rummet riktad på Frankrike, och det är också med afseende på detta land som han framställer sina åsigt-r angående en regerings väsende och förbindelser. Liksom farbrodern förkastar han alla sprioriska teorier rörande denna fråga. Det finnes, säger han, li a litet någon regeringsform, som kan passa för alla nationer, som det gifves något läkemedel som botar alla ejukdomar. Likaledes citerar han och instämmer i Armand Carrels yttrande: Besvarandet af