Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 3

; tionernas, ja hela verldens angelägenheter Hvarje sida i hans arbeten, till och mec sjelfva titelbladen, andas en sådan öfverty Igelse. Napoleon I plägade stundom sägs Jom sig sjelf att han var Sun ätre politique? Jen man som af naturen var skapad ati tags reda på samhällets brister och behof sam alhjelpa dem genom passande politiska upp finningar och kombinationer. Händelsevis hade Frankrike blifvit den närmaste scener för hans verksamhet, och der arbetade har oförtruet; men hans snille erkände ings geografiska gränser, och utgående från Frank. rike, var det hans mening att utsträcka sitt upplysande och reformerande inflytande öf.ver så stor de af jordens yta, som det med den tidens ofullkomliga kommunikationsoch fransportmedel var honom möjligt att bringa under sin spira. Han lärde medlemmarne af sin familj att också blifva politiska väsenden?, och kringströdde dem som fragmenter af sin egen andliga substans, bland de folkslag och nationaliteter som omgåfvo Frankrike. Då kejsardömet slutligen föll tillsammans, och Europa band honom vid den ensliga klippön, blefvo Napoleoniderna husville och landsflyktige, och specielt förvisade från Frankrikes jord. Verl den hade emellertid genom dem Tiktats med en egen menniskorace, och till och med under dess förvisningsoch olycksdagar fanns icke en enda af dess medlemmar, som icke medvetet eller omedvetet i sitt system bevarat en viss ärfd kosmopolitisk egendomskänsla som skilde honom från andra menniskor. Men blott hos en enda utaf dem antog denna känsla verklig form. Medan några af de kringspridda bonapartisterna studerade ornitologi, andra samlade etruriska vaser och dylikt, slog sig Louis Napoleon på politiken, emedan han var öfvertygad att politiken i stor skala var hans ärfda kall. Från tjugufemte året är det som man hör honom säga till sig sjelf: Såsom medlem af den familj, som, genom en utomordentlig mans snille framdragen ur sina från början små korsikanska förhållanden och förflyttad till Frankrike, blifvit af europeisk betydenhet, är det min pligt att vaka öfver allt som händer på jorden, att meddela verlden mina tankar och åsigter derom, och att försöka återvinna den plats, på hvilken jag skall bli i stånd att utföra dem?. Det är efter dessa principer hela hans handlingssätt rättar sig. Naturligtvis måste han först och främst sysselsätta sig med Frankrike, och derför finna vi honom också reflekterande öfver dess inre förhållanden strax efter revolutionen 1830, kritiserande Ludvig Filips regering, under det hans själ på samma gång är fall af drömmar om den sakernas ordning som skall aflösa den dåvarande. 9Såsom schweizisk medborgare underlåter han icke att sätta sig in i detta lands institutioner och utkasta planer till ett nytt Helvetien. Förjagad till England efter siit första misslyckade försök att tillskansa sig makten, uppför han sig såsom en afsatt herrskare, semlar ett litet hef omkring sig och söker att sätta i system de ideer till hvil. kas genomförande han känner sig kallad. Hans sednare fängslande och inspärrning på Ham hindrar honom icke att följa med sin tid och gifva sin mening tillkänna i dasens brännande frågor. Han sysselsätter sig med slafhandeln, kolonierna, värfningspystemet, tullväsendet, de spanska intrigera 0. 8. V., och specielt söker han att utvidga sin kunskap til! allt som angår artil; eriet, i den ganska rigtiga beräkningen, att let är denna vetenskap, som dock slutligen kall komma att gifva utslaget för tänkare uf hans klass. Det behöfver knappt anmärkas, att alla s0uis Napoleons skritter bära stämpeln aj n fullkomlig öfvertygelse att verlden just ;ehöfver det slags regemente, hvartill han ;enom sin börd känner sig kallad, och som estår i oinskränkt makt öfver menskligheen och dess intressen. Äfven deruti går van i sin onkels fotspår, men står i oppoition mot de åsigter, som sedan Napoleon :s tider beständigt mer och -mer utvecklat ig i den intellektuella verlden, åsigter som å ut på att samhället mår bäst ar att så rycket som möjligt lemnas åt sig sjelf och tt utveckla sig genom fria individers ömesidiga inverkan under en inskränkt styelse, hvilken närmast måste betraktas såom ett slags polis, nödvändig att hålla aster och bedrägerier i tygeln. Den åsigen, att absolutismen måste mer och mer nskränkas tills den alldeles försvinner, hör cke till Louis Napoleous politiska trosbeännelse. Den ligger så långt fråm hans anke ång, att han icke ens ansett nödigt tt framkomma med en doktrin, som är så ullkomligt oförenlig med hans hela rikting, så fullkomligt anti-napoleonsk. Likom ade den förste Napoleon framstått för tt motsäga dessa frihetens ideer i deras idelse och regerat verlden med jernhand amt lekt med nationerna och deras heliaste intressen, såsom med föremål hvilka unna förändras och formas så lätt som vxbitar, så betraktar Louis Napoleon ännu et menskliga samhället såsom öppen mark yr en experimenterande verksamhet för en som förstår konsten och förmår intaga en råtta ställningen. : . Furstar, ställen er i spetsen för er tids leer! är en af de satser, genom hvilka an redan 1841 afsade sig allt erkännande F den doktrin som förklarar, att ett lands gering skall förhålla sig ungefär som en olisbetjent, hvilken står med korslagda rmar och tillser att allt går ordentligt till. alla hans skrifter se vi just den motsatta sigten göra sig gällande, i det ban tvärtm betraktar regeringen så:om en centralakt, hvars uppgift är att styra, leda och ppfostra menskligheten, att förkunna sina eiallningar ibland den, att vara både här ch der för att uppmuntra de osäkra och rossa de motsträiviga. (Forts.) ågot om blinda? begrepp och mera : sådant. Disciplinen?, säger Carlyle i sin franska Se se Mise 8 mn -— — 00 MÅM rr An 4 AA 0 KH — Mm D Po