Aftonbladet – 21 mars 1865, sida 2

rufva öfver; det var väl ej en sådan tillfredsställelse, som han uppgjort för sig att blott de saliga kunde vara förbehållen; men det var helt säkert en blid ersättning och det bästa lifvet nu kunde bjuda, tänkte han. Derefter tog Abla fram sitt gröna ulliäng (orleans), sitt svarta saxoni, och många andra goda, ehuru allvarsamma begäålningar. PJa, detta är allt något annat än den rosiga röda silkeshalsduken, som je visade er för tre år sedan, mor!? sade hon, ?den lick begåfvarn allt igen; men detta tänker jag ge mig råd att behälla.? Och hon såg helt vackert bort åt Erik, som alltid kände sig helt brydd, när det vällde tacksamhet for det lilla, som han kunde uflåta. Och sedan friarn hade druckit en kaffetär ur rentvättade, men otorkade koppar, gick han, och fästeqvinnan följde efter en liten stund, på sedvanligt vis, utom förstusuqvisten. Du må väl aldrig i verlden vara ångerköpt, käre Erik!? sade hon vänligt. Men du har riktigt sett så stur ut en stund? Ah, nej, kors!? sade Erik betänksamt, det är jag då inte heller. Gud bevars, var det likt! Men jag har en stund bara kommit till att tänka på, att inte en hvar kanske kommer att få det så pass bra, som vi få det en gång, om Gud vill, fast tör andra det ser litet nog ut; och änskönt dem inte felar gods eller bohag.? Du menar visst folk, som vi talade med på marknan?? frågade hon. Jay det hänger så mycket vid mig af det — sådant, som är långt mera än hvad folk vill gissa till!? sade han suckande — Gud hjelpe oss! för jag vet visst, att jag skulle ta hennes olycka — den Herran afvärje; — som min egen. Och en sådan kommer förvisst, för hon går nu rakt stup