Aftonbladet – 21 mars 1865, sida 2

j L . I ee vm FE mm Re ER oe en söndrats från säterier; ha förlorat deras in2, så följer deraf lika otvetydigt, att fråan: huru böra de före 1810 afsöndrade emman behandlas? — icke annorlunda kan esvaras än dermed: de hafva deras förra friet förlorat. Detta resonnement skall af hvar och en åsom riktigt erkännas, hvilken har sig beant att insocknefriheten tillkom sådana iemman, som voro något säteri underlagda, ch åtnjöts för att befrämja säteriets bättre kötsel. När ett sådant hemman afsönIrades från säteriet, så upphörde med detamma det ändamål för hvilket insockne riheten beviljats. Men ändå tydligare blir ofvananförda upp attning af frågan, dels genom tillägget ill tändernas skrifvelse: — hvarvid lixvälricets ständer hafva funnit de afsöndringar, som före den 6 April 1810 egt rum, icke unna härå tillämpas? — och dels genom öreskriften i den på samma skrifvelse grunlade k. kungörelsen: kommande sålunda (— således) detta stadgande (nemligen om je före 1810 afsöndrades bibehållande vidn leras förra frihet) icke att tillämpas på de — nsockne frä!sehemman, hvilka före den 6 Aprilln 1810 blifvit från säterer afsöndrade?. Lägger man vidare härtill att den fråga som K. M:t af ständerna ville hafva besva-t rad (derföre att den var af beskattnings-! natur) och hvilken derefter, på sätt ofvan !I anförts, äfven blef besvarad och afgjord,: allenast var huruvida hemman, som aisön! drats efter 1810, borde förlora deras förra frihet på sätt ej mindre de föregående hand-s lingarne än äfven både rubriken och inled-! ningen till sjelfva författningen gifva vid ? handen, så torde vår tolkning af densamma erkännas, — välförståendes al hvarje opartiskt döm nde — såsom riktig, hvaremot vi villigt medgifva att sedan förf. i Posttidningen åtagit sig det odiösa kallet, att försvara det af oss anmärkta regeri gsbeslutet, så har han heller icke försmått nåoot advokatoriski konstgrepp för ändamäåets vinnande. Det är också just derföre som han undvikit att orda om ständernas skrifvelse. Hans nit har dock i denna fråga varit större än hans sakkännedom. Det synes tydligt att han allsicke gjort sig hemmastadd i de äldre författningar so: med frågan hafva nära gemenskap; ty eljest hade han icke gerna kunnat göra sig skyldig till ett sa groit okunnighetsfel, som förrådes i hans ofvan intagna uppsats. Han spörjer nemligen ed ett visst hån, hvar det af oss antydda gamla stadgandet finnes, som föreskrifver att insockne-hemman, som afsockne-frihet — han tror att intet sådunt stadgande finnes — och kontrasignanten af regeringsbesluten om A lmag och Myrekulla gör troligen samma fråga. Den kan dock icke göras af någon som är verkligt hemmastadd i vår kammerallagstiftning. Till hans upplysning få vi deriöre hjnvisa till kongl. brefvet d. 29 April 1507 — (således strängt taget icke ens något särdeles gammalt stadgande), hvari uttryckligen förklaras a:t utsockne hemman, såsom skiljde från säteriet, enligt förjattningarne förlorat deras insockne-frihet. Efter denna upplysning torde med fog kun.a frågas, huru är det möjligt att komma til: rätta med författaren, då han förklarar sig i ingen tillgänglig bk? hafva anträffat en sådan författning, hvilken iikvisst är ett kardinaldokument, som för statsrådets företrädesvis författningskunnige leda mot icke borde vara obekant, och icke heller rimligtvis kan vara det — förutsatt att han har genomläst kammarkollegii rörande Myrekulla afgifna utlåtande, der denna förfaltning icke blott omnämnes utan äfven refereras? Men författarens okunnighet stannar icke härvid. Han synes nemligen hysa den absurda föreställningen, att i rent kamerala tvistefrågor tförfattningarne kunna för hvarje fall vara så omständliga, att lagskiparen frikallas från det onekligen mödosamma åliggandet att anlita sin omdömestörmåga och skarpsinnighet. Om lagar och författningar så beqvämligt kunde konstrueras — i då reducerades ju lagskiparne helt enkelt till författnings-tillämpnings-maskiner — men äfven da skulle sannolikt misstag inträffa, särdeles om, såsom fallet nu är med författaren i Posttidningen, dessa maskiner licke taga kännedom om, eller misstyda gälIlande författniwgar. Författaren i Posttidningen medgifver visIserligen, att 1829 års kungörelse flera gånger blitvit i enlighet med vår mening af IK. M:t tillämpad; men han invänder helt obesväradt ?att de då afgjorda målen icke I direkt angått hemmanens natur af ineller utsockne, utan egentligen ordnandet af rotering, hvarvid besluten blifvit byggda på förutsättningar af den ena eller andra jordnaturen?. Men äfven genom denna invändning ådagalägger författaren sin ohekantskap med den fråga, i hvilken han skrifvit, ty sedan roteringskommissionerna extra roterade alla afsöndrade hemman utan undantg (derföre att de antogos åtnjuta insockne: friheten), men detta ar K. M:t den 2 November 1833 ogillades (derföre att de afsön rade hemmanen hade förlorat sin insockne-frihet), i sammanhang hvarmed ärendet blef återförvisadt, med föreskrift att det I borde behandlas i enlighet med 1829 års oftanämnde kongl. kungörelse, hvilken till yttermera säkerhet blef i de kongl. brefven vill roteringskommissionen till sitt innebåll intagen, så blefvo derefter de hemman, som före 1810 afsöndrats, af kommissionen ordinarie roterade. Häröfver anfördes af ve lan fsa Afrar: det var väl aj en aädan till.