Aftonbladet – 18 mars 1865, sida 3

som äro mera blyga och slafbundna genom fördomar, förblifva i skuggan, och äro ett hinder för den rörelse, genom hvilken ett samfund drifves in på nya banor. Det är alltid en stor olycka för ett land, som varit rof för agitation, att hederliga män, eller goda män såsom Cicero kallade dem, icke antaga de nya ideer, hvilka de genom moderering skulle kunna leda. Härafuppstå djupa söndringar. ÅA ena sidan begagna sig ohederliga personer af massans goda eller dåliga passioner; å den andra sätta sig hederliga, men passiva eller omedgörliga, män mot allt framåtskridande och franiman i stånd rättmätig otålighet och bek samhet. Dessa eistnämndas o dubbla olägenheten att a fältet öppet för dem, som äro mindre vy och erhålla tvifvel hos den stora massan, som b mer partier ner efter de enskilda personernas redlighet, än efter idernas värde. Hvad som under dessa tider tilldrog sig i Rom är ett slående bevis derpå. Men var det icke på sin plats, att menniskor skulle tveka om att föredraga framför det parti, hvilket i sin spets hade sådana ryktbara personligheter som Hortensius, Catulus, Marceilus, Lucullus och Cato, det parti som i sina leder räknade sådana män som Catinius, Manlius, Caulina, Vatinius och Clodius? Hvad var mera berättigadt enligt den hos ättlingarne af de gamla familjerna rådande föreställning, än detta motstånd mot all förändring och lusten att betrakta hvarje reform såsom utopisk, nästan helgerånande? Hvad var mera logiskt, än att beundra Catos själsfasthet, hvilken, ännu helt ung hellre med oförskräckthet mötte hotelsen om att skola dö, än han ville medgitva möjligheten af att en dag Mie ad romersk medborgarerätt? Och huru skulle de icke sätta sig in i en Catuli och Hortensii känslor, hvilka ihärdigt försvarade aristokratiens privilegier och uppenbara sin fruktan för att vid den gilna impulsen framåt samla all makten hos en en enda person? Och likväl var den af sådana män understödda saken dömd att gå till intet, liksom alltng annat det der fullbordat sitt lifslopp. Oaktadt sina förtjenster voro de blott ett hinder mer under civilisationens regelbundna gång, emedan de saknade den egenskap, som under revolutionstider är mest af vigt — förmågan att förstå det närvarandes behof och framtidens roblemer. I stället för att utsöka, hvad som kunde räddas från vraket af den gamla regimen, hvilket splittrades mot den hårdaste af alla klippor — den allmänna moralens korruption — vär grade de medgifva, att de institutioner, som republiken haft att tacka för sin storhet skulle visa sig vara orsaken till dess fall. Förskräckta öfver hvarje förändring förblandade de i samma pros kription några tribuners uppror och folkets erättigade fordringar. Men deras inflytande var så stort och de af dem hyllade idter hade ett sådant välde öfver folket, att de likväl skulle rest hinder mot triumfen af dettas sak, om Czesar icke, genom att ställa sig i spetsen derför, gifvit åt denna ny glans och oemotståndlig styrka. Ett parti, liksom en armå, kan ej segra utan under en anförare, som är värdig att befalla den, och alla som sedan Gracchernas tid höjtreformernas fana hade fläckat henne med blod och degraderat henne med revolt. Cesar höjde henne åter och renade henne. För att konstituera sitt parti begagnade han, det är sannt, stundom långt ifrån aktningsvärda agenter. Den bäste arkitekt kan endast bygga med de materialier han har till hands; men det var ständigt hans mening att med sina planer associera de aktningsvärdaste män. Han sparade ej några bemödanden att vinna Pompejus, Crassus, Cicero, Servilius, Cepio, Q. Fusius Calenus, S. Sulpicius och många andra af samma karakter. I öfvergångstider, då det gamla systemet är vid sitt slut och det nya ännu icke är till finnandes, består den största svårigheten ej i att öfvervinna hinder, hvilka resa sig mot upprättandet af en genom landets önskningar inkallad regering, utan i att fast grunda henne; i att grunda henne på samverkan af hederliga män, hvilka äro genomträngda af de nya ideerna och fasta i sina principer. I Boken II, 5:te kapitlet lemnar den kejserlige förf. följande förklaring eller försvar al Ceesars handlingssätt: i ha visat Caesar endast handlande i öfverensstämmelse med sin politiska öfvertygelse, vare sig såsom en ifrig befrämjare af alla populära åtgärder eller som Pompeji tillgifne anhängare. Vi ha visat honom af ädel ärelystnad aspirera historieskrifvare i allmänhet tillskrifva hans handingssätt andra motiver. Han framställes såsom den der sedan 684 anordnat alla sina planer, lagt sina snaror och gjort sina verktyg redo. Man tillskrifver honom absolut kunskap om framtiden, förmågan att efter sitt eget behag leda män och ting, och att göra hvarje menniska till cn omedveten medbrottsling i sina djupa planer. Alla hans handlingar ledas af en hemlig drifkraft, hvilken historieskrifvarne yfvas öfver att upptäcka, sedan allt är gjordt. Om Cesar tager upp Marii fana och blir den förtrycktes försvarare samt förföljare af det fordna tyranniets lejda mördare, gör han det för att försäkra sig om nödigt bistånd för sin ärelystnad. Om han kämpar mot Cicero för lagligheten i de mot Catilinas medbrottslingar vidtagna åtgärder, eller understödjer en åkerlag, hvars politiska ändamål han gillar; om han, för att upprätta en af Sylla begången stor orättvisa, förtäktar de landsförvistas barns återinsättande i deras rättigheter, gör han det för att neddraga den store talaren i folkpartiets ögon. Om han deremot ställer sitt inflytande till Pompeji tjenst ; om han under kriget mot sjöröfrarne bidrager till att bekläda honom med en makt, som anses alldeles för stor; om han biträder det plebiscitum, som ger honom befälet öfver armn mot Mithridates; om han sedan föreslår, att utomordentliga hederbetygelser skola egnas Pompejus i dennes frånvaro, — gör han allt detta i den macchiavellistiska afsigten, att begagna Pompeji storhet till sin egen fördel. Om han försvarar friheten, gör han det för att störta sina motståndare: och om han försvarar regeringen, är det för att vänja romarne vid tyranni. S Slutligen, om Cesar, i likhet med alla medlemmar af den romerska adeln, gör anspråk på konsulatsvärdigheten, gör han det derföre att han genom slagfältets fasces och dammoln ser diktaturen — ja, till och med tronen. Sådana uttolkningar härflyta från det alltför vanliga felet, att man icke uppskattar händelserna i och för sig sjelfva, utan snarare efter den färg, som senare händelser gifva åt dem. Det är emellertid en besynnerlig motsägelse att uvliskrifva män af högre ordning på samma gång de futtigaste motiver och öfvermenskligt förutseende. Nej, det var icke tanken att hålla Cicero i schack, som ledde Cesar. Han handlade efter sin fasta öfvertygelse, och hvad som ställer detta utom tvifvel, är att hans första handlingar, sedan han kommit till makten, voro att såsom konsul och diktator ntföra, hvad han förordat såsom blott medborgare, t. ex. åkerlagen och de landsförvistas återinsättande i sina rättigheter. Nej, då han understödde Pompejus, gjorde han det icke, derföre att han ville störta honom ned, efter det han höjt honom upp, utan derföre att den ryktbare fältherren omfattat samma sak som han sjelf; ty det var ingen gifvet, att läsa i framtiden så väl, att han utfann hvad bruk Mithridates besegrare skulle göra af sina triumfer och sin popularitet Cesar hade stora exempel för ögonen. Han gick ärorik i sådana mäns spår som Scipio och Paulus Aemilius. Hans fienders hat tvang honom att bemäktiga sig diktaturen liksom Syila, men för en ädlare sak genom ett trån hämnd och grymhet fritt handlingssätt. Låtom oss icke vara så ifriga efter att framsöka små lidelser i stora själar. Öfverlägsna mäns framgångar — och detta är en tröstefull tanke — komma sig mar af lapa lkhänslarae häghaet Sn af Lalfviclka bli försvarare af de allierades sak, som begärde s å makt och hedersbetygelser, men vi veta attisi fö