Aftonbladet – 18 mars 1865, sida 3

j IVT SEDV 8 BI MEPIRETEMLISMAET Myr Kejsar Napoleoms Jalius Cresars lefaad. Första volymen af detta arbete har nu, såsom bekant, uttkommit i Frankrike, men är ännu ej tillgämglig i vår bokhande!. Göteborgs-Posten mar dock blitvit satt i tillfälle att derför meddela en redogörelse, som vi här tillåta oss att återgifva. Volymen utgöres af 357 sidor i tvenne böcker, den ena innehållande sex kapitel, den andra fem, med fyra kartor och en gravyr med Cecsars porträtt. Gravyren är utförd efter ett porträtt af Ingres, hvilken konstnär tyckes åa gjort sitt för att kunna få porträttet kt Napceleon I. Vi vilja här meddela några utdrag, hvilka kunna anses som ett profsiycke af det hela. De kunna lätt ingifva eller åtminstone rättdiga. den åsigten, att kejsaren, då han skref historien om den förste Cesar, hade blicken riktad på moderna tider och dynastier såväl som på det förflutna. Så t. ex. skall det icke vara svårt att gissa till hvad som försiggick imom den krönte författarens själ, då han nedskref följande sidor om Syllas diktatur: man tvingas här antoga hos honom en återblick på honom sjelf och hans förflutna lif. Han säger i I Boken 1 kapitlet: Historien om de sista 50 åren (före Cesar) och isynnerhet Syllas diktatur visade tydligen, att Italien behötde en herre. På alla håll gåfvoinstitutionerna vika för makten hos en man, som understöddes ej allenast af sina egna partianhängare, utan äfven af den varnande mängd som, utledsen af å många stridiga partiers aktion och reaktion, längtade elter ordning och lugn. Hade Syllasbeteende varit moderat, skulle det s. k. kejsardmet ha börjat med honom; men han utöfvade sin myndighet med en sådan grymhet och ensidghet, att folket vid hans död förgat frihetens mssbruk, för att enda ka på tyranniets. Ju mera den demokratiska andan spred sig, desomeia förlorade de gamla institutionerna den prestige, som en gång var fästad vid dem. Då demokratien, förtroendefull och passionsfri, alltid tror sina intressen vara lämpligare represemterade af en enda person än af en politisk kår, var den i sjeltva verket också alltid hugad att amförtro sin framtid åt den, som kunde genom sin egen förtjenst höja sig öfver sina samtida. Grzraccherna, Marius och Sylla hade hvardera i ssin ordning efter behag förfogat öfver republikeens öden; hade strafflöst trampat gamla institutidoner och bruk under fötterna; men deras välde var öfvergående, ty de representerade endast paartier. I stället för att ha en omfattande blick föör hela den italienska halföns önskningar och intressen, gynnade de uteslutande den eller den samfundsklassen. Några ville framför allt förbättra vilkoren för den fattigare delen af befolkningen i Rom, emancipera italisterna eller gifva ridderskapet öfvervigt; medan andra deremot sökte upprätthålla aristokratiens privilegier. Båda misslyckades. För att grunda en varaktig tingens ordning, behöfdes en man, som, höjande sig öfver låga passioner, hos sig förenade de väsentliga egenskaperna och riktiga iderna hos hvarder: utaf dem, som föregatt honom, och skulle undvika deras brister såväl som deras misstag. Med den själsstoihet och den kärlek till folket, som utmärkte vissa af tribunerna, skulle han förena de stora fältherrarnes militära snille samt diktatorns djupa tillgitven het för ordning och styrelse. Den för en så hög mission qvalificerade mannen fanns redan, men han skulle oaktadt sitt namn kanske länge förblifvit okänd, om ej Syllas genomträngande blick upptäckt honom bland mängden och han genom sin förföljelse riktat folkets uppmärksamhet på honom. Denns man var Cesar. Beskrifningen at Cesar är särdeles intressant och lefvande, Förf. yttrar sig sålunda: Med hans genom en lysande uppfostran utvecklade naturgålvor voro fysiska företräden förenade. Hans resliga figur samt hans fint modellerade och väl proportionerade lemmar förlänade hans personlighet ett behag, som utmärkte honom framför alla andra. Hans ögon voro mörka, hans blick genomträngande, ans ansigtsfärg blek och hans näsa rakt byggd samt något tjock. Hans mun var liten och regelbundet tecknad, och de något fylliga läpparne gåtvo åt den nedra delen af hans ansigte ect uttryck af sinnlighet, under det att den breda pannan angat de intellektuella egenskapernas utveckling. Hans ansigte var, åtminstone i hans ungdom, fylligt; men i de byster af honom, som gjordes mot slutet af hans lefnad, äro hans anletsdrag tunnare och bära spår af trötthet. Vanligen återhållsam, var hans helsa icke försvagad genom öfvermått af arbete, ej heller genom öfvermått af nöjen. Icke destomindre fick han vid tvenne tilfällen, en gång i Cordova och derefter i Thapsus, ett nervanfall, som af misstag troddes vara epilepsi. Han fäste synnerlig uppmärksamhet vil sin yttre person, rakade sig omsorgsfullt eller lät rycka bort skäggstråen; han lät skickligt ord håret till framdelen at hufvudet och done härigenom vid mera framskriden ålder sin calhet. Han beskylldes för att affekteradt rifva sig i hufvudet med blott ett finger, af fruktan att oreda håret. Hans drägt var vald med utsökt omsorg. Hans tunica var vanligen kantad med purpurbräm, prydt med fransar vid händerna, och sammanhölls kring länderna genom en löst knuten gördel — ett mod som var utmiärkande för den tidens eleganta och förvekligade ungdom. Men Sylla lät sig icke bedragas af denna yttre fåfänga, och han brukade uppmana: personer att ha ögonen på denne unge man med den granna gördeln. Han hade sinne för måilningar, statyer och juvelarbeten; och han bar :allti på sitt finger till minne