Aftonbladet – 18 mars 1865, sida 2

tationen vid Klampenborg, dit industrien ockat några besynnerliga omnibusar, som ör en half mark personen fraktade till den närkvärdiga punkten dem, som icke hade lesto större lust att i en snösörja af betydigare djup vada fram den halfva eller tredjelels fjerdingsvägen från stationshuset till s-samlingen. Troende mig uppfylla en äkta turists kall, beslöt jag mig för att försöka begge delarne, och man ser mig således bland den långa raden af vadare, än småputtrande öfver den opäräknadt djupa mörjan, än högt brummande, när en glad omnibus helt ogeneradt trängde mig från den emala vägen, upp i de våla snödrifvorna. Intet märkvärdigare föremål afledde heller uppmärksamheten, om icke konung Fredrik Wilhelm I Preussen, i form af en med pickelhufva försedd snögubbe, som tydligen varit ett behörigt mål för väldiga snöbollkastningar och hvilken stod upprest på ett ställe vid vägen. Snart var jag ock framme, och under melodien af en marsch ur Faust, utförd af ett hederligt positiv, som tillfälligtvis kommit att inträffa på platsen på samma gång som -samlingen, marscherade jag uppför den örsta kullen af brutna isstycken. Isen var här upptornad efter bredsidan af en fiskarkoja, i höjd med och alldeles intill denna, hotande den med förstöring. Här vid Taarbrek hade dock alla de talrika byggnaderna efter kusten undgått förstörelsen, men vid Skovshoved hade en till en fiskareboning hörande bod med sitt innehåll blifvit krossad af isen vid dess upplyftning, och en uti densamma vid tillfället befintlig gammal gubbe hade med knapp nöd undvått samma öde. (Illustreret Tidende lemnar i sitt n:r för den 26 Febr. en bild häraf.) en skrufvade sig nemligen upp med en ädan hastighet, att inom fem minuter till en qvart var hela isvallen med de derur upptornade ishögarne bildad, och skedde detta under ett starkt dån, som af en väldig och ihållande åska. Med hvilken kraft detta försiggick, kan man föreställa sig deraf, att vid Taarbek en stor sten af, som man ansåg, 400 kubikfots storlek och således antagligtvis af en vigt af omkring 600 etr — hvilken likväl i vattnet förminskades till nära hälften — blifvit skuffad fram med isen ett helt stycke efter stranden. Man har svårt att föreställa sig de orsaker, hvarigenom denna isbildning uppkommit. En af fiskrarne på stället, som åsett fenomenet vid dess uppkomst, gaf mig dock en föreställning derom. Han förtäljde nemligen, att innan ismassan kom, hade hafvet utanför kusten varit isfritt, men en nordlig blåst med stark ström, hvilkens fart kan beräknas till ?3 svensk mil i timmen, var rådande. Med denna ström kommo isstyckena flytande, och då de med strömmens hastighet trycktes mot kusten, skedde upptorningen af isen, hvarvid det ena isstycket letade sig väg under det andra och sålunda bidrog till massans upplyftning, för modligen ungefär af samma grund som vagnarne i en jernvägsträn stapplas upp på hvarandra när tåget plötsligt hejdas. Man skulle föreställa sig, att hafvet vid detta tillfälle stått högt, men just motsatsen var händelsen. Dylika isbildningar äro i öfrigt icke egendomliga för detta året, ehuru de vu visat sig i ovanligare grad. Från det isberg, på hvars topp jag mottog dessa underrättelser och gjorde dessa betraktelser, hvilket var det sydligaste af de vid Taarbek belägna, sträckte sig isvallen efter kusten norrut till en ännu betydligare ishög, på hvilken rörde sig en hel myrstack af herrar och damer i köpenhamnska toiletter. En och annan försökte sig älven på färden öfver de sammanpackade isstycken, som utgjorde issamlingens forttning utåt hafvet, en vandring, som, enligt hvad man sagt mig, några dagar förut hade bringat en ung dam att något för tidigt börja sin badsejour för året. Längre bort var hafvet betäckt af drif-is med talrika öppna rum emellan, som det tycktes ända bort till svenska kusten, hv.lken skönjdes i dimman. Sedan jag äfven från det nordligare isberget kastat en blick dels öfver Sundet, dels öfver den snöhvita isvallen, dels öfver bokskogarne på det seländska lindet, nedsteg jag derifrån efter de tillfälliga repstegar, som några industriösa fiskarpojkar här anbragt till de besökandes beqvämlighet. När jag derefter tagit några steg på släta marken, mötte mig åter imdustrien i sin enklaste form, i det de äldre, vid repstegarne posterande jensernas små bröder derstädes kommo med sina framräckta händer och med bönen: ?Foreer mig en Skilling!4 De tyckte väl, att när himlen välsignat deras strand, så borde det vara dem riktigt till gagns. Jag skrattade åt deras naiva begäran om forcering? , och förmodligen funno de den sjelfva litet lustig, emedan den ena af de små pysarne vände sig på klacken, svängde med armarne och sjöng: Jens var aldrig bange Men De var for mange. — — Du lilla pys, tänkte jag, nästa gång skola de, vill Gud, icke blifva for manget. — LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Vitterhetsstycken af svenska författare och författarinnor. — Handlingar ur Brinckmanska arkivet