Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 3

öfver den aflägsnaste framtidsvägen. Det fanns icke ett rum i hans inbillning, hvarken för den bleka vålnad, som ökat fjellforsens förråd på sagor, eller för hans vilda älskarinna. Han hade förglömt den förra och förjagat den sednare, och han gick såsom i lätt vårluft, lyftad af en ny, gynnsam vind. Omsider hann han sin kammare, och då han satte foten på tröskeln, var det med en känsla, som om han satt den på tinnarne af lyckans tempel. Men var icke skuggan der midt framför honom? Eller var det en skepnad af kött och blod, som rörde sig fram och åter i hans skumma kammare? Han blef stående en minut och kunde med möda draga andan. Det var som om allt hans blod stelnat. Men det var icke af fasa, det var snarare af det bleka raseri, som nu åter utan hejd bemäktigade sig honom. Med ett par steg stod han alldeles invid kammarens hemlighetsfulla gäst, och oaktadt den djupa skymningen tycktes det honom dock, som om den stackars hamnen framför honom skakats af en dödsdarrning ut i de minsta fibrerna. Den drog sig undan rundt om rummet, steg för steg, under det han följde långsamt efter den. — Slutligen stannade skepnaden med ryggen mot dörren, afkastade hastigt en liten halsduk och sade, pekande på halsgropen: eDer — med ett litet risp, om du vil! — Jag väntar ingenting annat, och vill ingenting annat ha. Jag tror du ändtligen är rädd, Agatha! sade han. SUch du har skäl till det. — Gå — gå genast! Jag har icke kommit hit för att gå häri