Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 3

moderna marin; nemligen bepansrade tornfartyg för sjökriget i närheten af land, samt med jemförelsevis få men grofva kanoner bestyckade, ytterst snabbgående träfartyg för kriget på öppna hafvet. Nyssnämnde mo: nitorer skilde sig uti flera väsentliga delar trån de tidigare byggda, och bland annat deruti: att fartygs roppen på dessa nya var af trä och alltså kunde koppras; att de hade tvenne torn med 2 st. 15-tums kanoner i hvartdera, och sålunda dubbelt så kraftig bestyckning som sjelfva den vida större Dietator; samt att de voro försedda med två propeller eller s. k. tvillingskrufvar, hvarigenom de blifva vida lätthandterligare och hvarigenom bland annat de vigtigaste af de olägenheter, som annars åtfölja monitorer med två torn, till större delen försvinna. Monitorer af denna klass realisera en hastighet af 10 knop, d. v. s. cirka 3 knop mera än den äldre sorten, och samma hastighet som de af den s. k. sjöförsvarskomiten för svenska flottan föreslagna pansarfregatterna skulle ha haft. Vår jul ombord firades, såvidt omständigheterna medgåfvo, på hemlandets sätt, och stjernan? med hela dess groteska cortege, julbocken m. m. saknades icke. Annandag jul på morgonen voro vi segelklara, och halade ut på floden; men en stark tjocka som kort derefter infann sig, satte p för all tanke på afsegling, och då dessutom fregatten endast vid högt vatten kunde flyia öfver ?barren? ifloden str x nedom Filadelfia, qvarhöllos vi ända till den 28, då dimman omsider vid middagstiden skingrades, just i lagom tid för oss att i sällskap med en hel flotta af kolfartyg komma ut öfver nyss nämnde bank innan vattnet började falla. Många voro de angenäma minnen vår korta vistelse i den gästfria staden lemnade efter sig. Nu, som ofta förr, har jag blifvit ledd på tanke om det egna förhållande vid vår sjökadettuppfostran, ait så föga vigt fästes vid att den blifvande sijöofficern skall kunna riktigt förstå och uttrycka sig på något språk atom modersmålet. Det är sannt att man. som kadett läser franska, tyska och engelska, och detta låter mycket bra och ser präktigt ut på papperet. Det praktiska resultatet är likväl, att nio kadetter af tio lemna Carlberg uten att kunna hje!pligt tala något afnämnde språk. Vore det då ej mycket bättre att låta läsning af tyska för inträde till sjökede tskolan helt och bållet upphöra, såsom det för en sjöman minst vigtiga språket, och i stället vid inträdesexamen fordra en större underbyggnad uti engelska eller franska, efter aspwrantens eget val, samt sedermera såsom vilkor för sjöofficersfullmakten fästa törmåga att fullkomligt förstå och obehindradt uttrycka sig på det valda språket, bibehållande den nuvarande kursen i det: andra. Vid skymningen ankrade vi midt för den på högra sidan af Delaware belägna lilla staden Newcastle. Landet på sidorna om tloden är slätt, och har åtminstone denna tid på året föga dragningskraft för ögat. Följande morgon, den 29:de, lättade vi åter ankar och fortsatte färden nedför floden, som allt mer och mer vidgar sig, tilldess stränderna närmare utloppet från farleden jemt och nätt äro synliga för obeväpnadt öga. Högra stranden hade derigenom för oss ett visst intresse att den först koloniserades af svenskar, som år 1637 på skeppet ?Calmare nyckel? anlände hit och tillhandlade sig landet af indianerna. Kl. 4 e. m. stodo vi under segel ut till sjös, och satte kurs sydvardt för mynningen af Chesapeakefloden. Den 31, då vi, efter :tt ha haft motiga vindar att bekämpa, omsider voro nära Cap Henry, udden söder om Chesapeakes mynning, och hoppades att strax på e. m. ligga till ankars vid Fortress Monroe, fingo vi stark snötjocka med frisk vestlig vind och tvungos att ankra vid middagstiden för att afvakta klarare väder. Här passerade vi nyårsnatten, och hade god anledning att reflektera öfver den hårda tjenstgöring, som drabbar dem af våra yrkesbröder inom nordamerikanska flottan, som året om ha sig uppdragen blockaden af denna stormiga kust. Det nya året ingick med klar himmel, så att vi redan kl. 7 på morgonen nyårsdagen åter voro på väg, och mot en bitande kall och friskt blåsande nordvest styrde in förbi Cap Henry — vrakbeströdt i äminnelse — och Fort Rip Raps, samt kl. 11 f. m. ankrade på James-floden tvärs för Fortress Monroe. Om vår ankomst hit inträffat ett par veckor tidigare, så hade vi fått se samlad den betydliga sjöstyrka, som vid den tiden härifrån algick för att deltaga i anfallet mot Wilmington. Nu funnos här endast några få amerikanska örlogsfartyg, hvaribland endast ett, det kasematterade Atlantre, monitorn Weehawkens pris, var af något större intresse för oss. Vi voro ock ombord och besågo det samt beundrade den fyndighet, som lyckats omskapa ett kofferdiängfärtyg af jern till ett för strid inomskärs så pass fruktansvärdt pansarfartyg som Atlante, hvars svagaste punkter ögonskenligen voro styrkettingarnes sårbarhet samt:frånvaron af inre klädsel öfver bultmuttrarne, hvilka troligen under strid äro besättningens fårligaste fiender. Vi möttes vid vår ankomst till Fortress Monroe af underrättelsen om det misslyckade anfallet på Wilmington den 25 December, som af somliga tillskrefs: platsens styrka, under det att andra återigen skyllde general Butler, expeditionens chef, för att dervid ha visat 7hvita fiädern?, eller, på ren svenska, feghet. Den största manspillan å eskadern hade förorsakats genom söndertt