Aftonbladet – 13 mars 1865, sida 3

Innan vi öfvergifva hr E. K. tillåta vi oss uttrycka den önskan att han ville närmare förklara huru den ?i grund och botten reformerade banklagstiftning?, som han påkalla r, bör komma att se ut? Den märkliga resolution, hvilken efter en liflig diskussion fattades vid ett sammanträde af landtbrukare i Westmanland, hafva vi redan återgifvit, och vi anse det af synnerlig vigt alt en så riktig åsigt som den att frihandelns fulla tillämpning inom vårt land, hvarigenom jordbrukarens förnödenhetsartiklar, som vore produkter af den egentligen såkallade industrien, ej onödigtvis fördyrades, vore ej blott önsklig utan ock för jordbrukets jemna utveckling rent af nödvändig?, gör sig allt mera gällanAe. Om denna åsigt förenar sig D. Ä. naturligtvis med samma uppriktighet och på samma förslagna sätt, som protektionisterna i allmänhet i afseende på frihandeln, då de erkänna och beundra teoriens riktighet blott de slippa i deras tid få höra talas om någon tillämpning deraf. D. A. anser den uttalade åsigten icke innebära någonting ovanligt, ty D. A. finner icke bestämdt hvad som är onödig eller nödig fördyring?. Utan all förhoppning att lyckas öfveriyga D. A. om hvad som är onödig fördyring, bedja vi helt enkelt få förklara att hvarje tillökning i tullsats, utöfver oundviklig beskattning, utgör en onödig fördyring af förbruknivgsartiklar. Det kan omöjligen intressera landtbrukarne i Westmanland, att en konstlad industrigren uppitthålles derigenom att de dag efter dag, år efter år, sh ill densamma; det vore mycket bättre em, om denna onödiga fördyring, uttryckt i riksdaler och öre, kunde användas till förbättring af deras jord, eller om detta skett, till afbetalning af deras hypotekslån. Det skali blifva ganska eget attse, huruvida ej, när den nu förestående tullreformen blifvit genomförd, respektive fabrikanter, som förespått sin egen undergång, ej skola lyckas uttinna några poster ibland deras egna ulgiiter, som kunna häntöras till onödig fördyring. Vi påminna oss mer än väl, alt innan förbudssystemet öfvergifvits, man kunde vara fabrikör och seigneur på nsten af ett högst obetydligt tillverkningsirde. Den vidtagna förändringen hade ingen annan påföljd, än att de smärre fabrikerna sammansiogos till större bolag, hvarigenom rätt ansenliga summor besparades utaf administrationskostnaden. Det Il synas, som om ytterligare besparingar skulle kunna komma fabrikanten till godo i händelse hin icke te sig med distribution eller försäljning öfver hela riket, utan sålde sina tillverkningar till sådana respektabla handelsfirmor, hvilka gjort distribution af fabrikater till föremål för sin verksamhet. Om man tänker ider funnits, då hvarenda fabrikö eller liten, haft eller ansett sig nödvändigt behöft hafva egen resexpedit för att verkställa försäljningen, så kan man finna att en förenkling, i syftning att bespara arbetskraft, är af nöden. Öm nu en handelsirma ålager sig detta uppdrag för 50 eller 100 fabrikanter, så bör ansenliga besparinvar kunna göras och följaktligen fabrikanen slutligen erhålla ett högre pris med nindre risker på utborgningar. En uppen var fördel tillkommer dessutom fabrikanten lerigenom, att all den tid ban förut användt på en vidsträckt korrespondans röande försäljningar, inkasseringar och måvända lagsökningar, kan i stället egnas nätan uteslutande till att öfvervaka arbetets emna gång vid fabriken. Nu vänta vi oss ut få höra den invändning, attsådana hanlelsfirmor med erkänd kredit och skickliget, som egnat sig åt distribution af fabriater, saknas. Det är möjligt och just af amma anledning som den, hvilken för;rsakar att spanmålshandlare saknas. Enwar jordbrukare har velat vara köpman, pekulant, hvarigenom det icke blifvit möjigt för spanmålshandlare att täfla med iem, hvilka icke bokföra eller kunna upprifva sina förluster, emedan de icke laggt ågon beräkning till grund för sina trunsktioner, utan blott tagit för gifvet, att, medan de hört köpmän kunna förtjena, det cke skulle erfordras annat för att tillegna ig denna förtjenst, än att sjelf spekulera ch till och med upplåna penningar till örefallande utgifter, 1 stället för att afyttra ina produkter. För icke länge sedan hade vi det stora öjet att inregistrera resultatet af finansnötet i Östergötland, och nu jemväl åsiger, uttalade från en annan provins, som ro fullkomligt öfverensstämmande med friandelns grundsatser och följaktligen komma it göra sig gällande. Det är att förmoda, tt sedan jordbrukaren kommit till insigt erom, att han ofelbart skulle blifva liande på ett fortgående allmänt fördyringsystem, så kommer han att se sin egen tällning i en riktigare dager och att finna et enda botemedlet för tillfälliga prisfall öra sökas uti ökad produktion samt uti ej mödigtvis fördyrade lefnadskostnader. Den nenivg, som anser att höga spanmålspriser, illkomna på hvad sätt som helst, medföra n lycklig ekonomisk ställning, förvexlar rsak med verkan. Det är sannt, att när ndra länder blifvit hemsökta af missväxt, ch spanmål i följd deraf här i landet blifit högt betald, hafva jemväl andra näringsrenar deraf njutit fördel. Men detär icke amma förhållande, om man genom en påagd skatt framtvingar ett högt spanmälsris; i förra fallet är det utländningen som etalar prisförhöjningen, men i sednare fal-. et är det landets egna inbyggare som er-. igga skatten, och denna är icke mindre ! etungande om den går under form afl: kyddstull till visea individer än om deni. år till statens kassa. Dessa åsigter kunna icke bättre uttryckas ! n uti följande, som vi låna ur Östgötha orrespondenten och som ofelbart flutit ur