Aftonbladet – 13 mars 1865, sida 3

EKONOMISKT. Det blef naturligtvis den store statsekonomen BE. K. alltför tungt, att bära den upplysning vi lemnat om, hvarest statside2logerna rätteligen böra sökas, uti våra egna eder eller i våra motståndares. Uti en artikel, som den utmärkte författaren sjelf benämner buller om buller? och som i sanning gör skäl för detta namn, bar han nu åtit verlden förnimma, att kan är frihandlare i vida högre grad än någon annan, ty Den vill sätta hr fineansministerns kärlek till frihandeln riktad framstö afskalfas, hv. å prof genom en till honom Ining, att alla tullar borde n supponerade framställning D. K. å finansministerns vägnar afböjonde sesvarar, samt utbrister dereft:r med en synsjelfbelätenbet ötver sitt qvicka påhitt: igre sträckte sig icke finansministerns, st.re statsideologens, konseqvens!? r att klart och tydligt ådagalägga sin bänpgifvenhet för frihandeln, förklarar E. K. sig sjelfständig nog, att våga ogilla det ält, hvarpå den moderna stutsvetenskapenr 108 oss biifvit tillämpad, och som — fortfarande ölvertygad om idternas lifskraft och sanning i och tör sig — blott vill hafva andra former och andra verktyger för deras tillämpniog i det praktiska litfvet?. Häraf kan man finna, att hr E. K. tillhör frihan delns id och lemnar densamma obestridd, ven söker deremot att sätta sin lilla ljussläckare . fver den sanning, hvars påtaglighet han icke vågar bestrida, men hvars tillämpning han önskar så länge som möjligt fördröjd och fremför allt icke utförd enom de män som nu deltaga i styrelsen. Sjelf fullkomligt fri från alla band och former, då han med pennan söker gifva allmänheten en sann bild af det Phuller om buller? som uvtvifvelaktigt återfinnes i hans tsekonomiska hjerna, borde han icke i het med så många andra lägga en öfvervägande vigt på en tillfälligtvis uttryckt gt inom riksdagen, gående depå ut, att, i stället för det mest vareamma framåtskrio dande, vidtaga en retrograd rörelse uti tull-J: Den, som med opartiskhet I och allvar under de sista tio åren har upplagstiftningen. märksammat rikets ständers på mångfaldigt sätt och vid många tillfällen uttalade ås:gter, måste komma till den öfvertygelsen att frihandelsprincipen biifvit af dem erkänd och att densamma måste, ehuru hofsan:t, llämpas. ändigt upprepa och göra stor affär utaf en, genom en ytterst knapp majoritet inom ständerna tillkommen framställn i afvikande riktning, vittrar om ulltför ringa bekontskap med vårt rikzdagsmaskineri, hvilket så ofta företer de mest oförklarliga beslut, bland hvilka lyckligtvis de sämsta sällan komma till utförande. Hvad åter beträffar hr E. K:s önskan att erhålla Pandra verktyger? för genomförandet af frihandelns id, under vilkor att denna skall kunna på räkna hans bistånd, så bevisar detta att den utmärkte skriftställaren icke sätter allmänt väl högst, utan jemväl tager sina personliga sympatier och antipatier med i räkningen. Oss är det fullkomligen likgiltigt, hvem som uträttar det för land och folk gagneliga; vi hålla oss uteslutande till hvad som uträttas, och skulle i en framtid statsekonomen E. K. på fullt allvar ansluta sig till dem som arbeta för praktiska reformer, så ekola vi anse för ett nöje att erkänna hans bemödanden i denna riktning; men så länge han sysselitter sig med det slags skrittställeri, utan allt inre sammanhang eller plan, som egentligen synes hafva tillkommit för att öfva ennan, så må han ursäkta oss att vi hvarsen kunna inse fördelen af hans medverkan eller olägenheten af hans motstånd. Det rätta och sanna går sin jemna och gilla gng och hvarken får eller kan uppskjutas ull dess förblindade tfanatici återfå synen, eller tilldess de, som beskattat sin nästa under skyddssystemets trollformel, ledsnat dervid. Då vi för någon tid sedan i en artikel angående denna fråga yttrade: ?E. K. emot Göteborg?, så borde enhvar kunnat fatta, att meningen var, det E. K. laggt sin opinion i ena vägskålen och Göteborgs ypperste män deras åsigt i den andra. Med anledning deraf förklarar nu E. K. helt naivt, ?att han icke yttrat ett enda ord emot Göteborg. E. K. yttrar, att friherre Gripenstedt ?i sjutton åt varit finensminister, — och under denna tid icke egt mer än tvenne strängar på sin violin. Hela resultatet af hans statsmannavishet har bestått i utländska lån och reduceringar af tulltaxan?. Hvad nu först Alt under sådana förhållanden beträffar de 9 år som friherre Gripenstedt innehaft finansportföljen, kan ingen undra på att de föreiallit hr E. K. långa — som sjulton. I afseende på de utländska lånen måste, om man vill följa sanningen, erkännas, att rikets ständer gått längre än regeringen föreslagit. Något hvar torde påminna sig att vid sistförflutna riksdag regeringen föreslog upplåning af25,000,000 rdr, men att rikets ständer beslöto att 35,000,000 skulle upplånas. Den skarpaste förebråelse all naturligtvis ligga deruti att finansministern föreslär ?reduceringar af tulltaxan?. När en Gladstone framlägger en budget med förslag 0: nedsättningar i tullsatser, så mötes nyheten härom med glädjeyttringar, så väl inom parlamentet som i den aflägsnaste vrå af England. Hvad kan vara orsaken, att just de åtgärder, som i ett land anses vara en finansministers största förtjenst och icker allmän beundran, skola i ett annat land kunna läggas en finansminister till last såsom de mest oförsvarliga och oförlåtliga tel? En tullsats är ju ingenting annat än en form för beskattning och således reduktion, tining i en tullsats bevisar ju ingeng annat, än, att skattebördorna kunna minskas eller åtminstone utjemnas. Man inser i England att en nedsättning i tullsatser oftast utgör en lindring i lefnadskostnaderna för det stora flertalet, och då man väl vet att allmänt välstånd icke kan upp-— — RR ÅN RE komma utan billiga lefnadskostnader, så SO Ds DA