Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 3

Bref från ångkorvetten Gefle. (Slut fr. gårdagsbl.) Af vissa anledningar, härledande sig från vårt af långvarig stiltje fördröjda vistande på denna kust, hade chefen beslutit att icke utsträcka vår färd längre än till Trade-: Town cirka 80 mil från Monrovia, hvarest ett hamburgskt handelshus hade etablerat ett s. k. faktori och dref handel med infödingarne deromkring. Landet kring Trade-Town, förut tillhörigt en negerhöfding, som kallade sig King Boya?, hade blifvit inköpt af liberiska regeringen såsom lämplig plats för inflyttande amerikanska negrer att bebygga och odla; dock hade Boya med sitt tolk fält tillstånd att fortfarande bebo sitt gemla land, mot vilkor likväl att underkasta sig de liberiska lagarne. Härtill förklarade ban sig villig; men efter några år visade han sig uppstudsig och ansåg köpet at hans land såsom ogiltigt. Liberierna marscherade då dit ned, slogo Boya, brände hans siad och drefvo honom och hans folk på flykten. Vid fredsslutet, då han åter förklarade sig ödmjuk och ångerfull, blef det honom tillåtet att återuppbygga sin stad, och har han sedermera i flera år hållit sig stilla. De afrikanska stammarne se gerna europerna etablera handelshus, eller faktorier (såsom de kalla det) inom deras områden, och då nu den hamburgske köpmannen, som hade stora upplag at palmolja etc. i sitt faktori, beslutit att förflytta det till annan ort, så satte sig King Boya på det envisaste deremot och ville icke tillåta honom föra sina varor derifrån. Hamburgaren, som med sitt fartyg var i Monrovia på samma gång som vi, klagade för Liberiska segeringen, hvaraf följde att mr Roberts, som förut tuktat Boya, jemte mr Erskin, en svart humoristisk figur, som bekläder en plats, den jag föreställer mig motsvara vår justitiekansler, kommo ombord å Gefle, samt med oss lemnade Monrovia d. 7 December för att åter ankra i Trade-Town d. 9. Kort derefter sändes a: mr Roberts ett bud i land med ett bref, jemte tobak: och ett stycke hvit duk, som skulle betyda. fredliga och vänliga afsigter, och hvarå, efter temligen lån.t dröjsmål, ett svar ankom frin Boya, äfven åtföljdt af ett stycke hvit duk och en kalf, likaledes vittnandeom ett fredligt sinnelag. Emellertid hade Boya hopsamlat en del af sina trupper, som, tramtradande från en skogsdunge, marscherade i gåsmarsch öfver en vid stranden liggande slätt för att derpå försvinna vid andra sidan af skogsdungen, och så vidare fortgå i en oupphörlig ringdans, förmodligen af den orsak att hans 4—500 man, som han fått ihop, skulle på det afstånd från land hvarest vi låco, mera likna 4—53000, en styrka som han verkligen lär kunna draga tillsammans om så påfordras. Efter en stunds förlopp och medan trupperna ännu höllo på med sin ringdans for justitie-kansleren i land, men återkom snart med det besked, att Boya visade sig styf samt önskade få tala vid mr Roberts. Vår chef, mr Roberts och mr Erskin foro derpå i land, språkade och åto en fredens måltid tillsammans med Boya och åtskilliga andra höfdingar; men återkommo efter att hafva lått det svar, att gamle Boya hellre ville låta stycka sin kropp än låta hamburgaren få sina varor, såvida han tänkte flytta stt