Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 3

hvad vi få stoppa öronen till för; annars förgör det oss. 2Ah, jag tror inte, att det blir så farligt, svarade hon frimodigt; ty hon ville ej att han skulle oroa sig öfver, att hon var en af dem, som äro svaga för hvad folk prate. cOch du kan vara riktigt stark mot förtalet?4 frågade han. 4Jag skulle inte tro på om Niklas haft femtio syner; för Niklas, stackare, har många syner han, som ingen annan har. Och fastän jag gaf mig så öfver den tiden, så trodde jag i grunden ändå alldeles inte på hvad han sade.t Nå, men hvad sade han då? Hvad han sa? . . han sade ett du, natten efter den dagen, då vi och Carl-Johan voro ute — — — han sade, att du — bedrog mig!4 svarade hon slutligen rätt fram, men blodet vek litet tillbaka från hennes kinder, vid blotta erinringen. Jag hade inte så mycket emot, när Niklas gjorde sig qvick förut, och kunde mången gång med e andra kosta ett godt skratt på hans roligheter, änsekönt han förförde min stackars Herlog dit bort till Höfdingen. Men efter det fördrager jag Niklus aldrig. Jag vet inte, om andra menniskor tycker så, som jag, i det fallet; men fast det kanske är stor synd, så får jag mera motvilja för en menniska, om hennes tal kan gå mig till sinnes, än om det vore dubbelt så elakt och inte rörde mig.4 Ja, du vet, sade han och det blef så hett omkrinz honom. Du vet ju, huru mycket Niklas alltid haft emot mig; och ati han således skyr minst en rolighet på min bekostnad. Ja, det kan du vara säker på att jag vet4, sade hon med fast förtroende. Kanske hade han heldre gett att defta