Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 3

faktori. Mr Roberts yttrade, att de genom Boyas envishet, skulle blifva nödsakade att åter marschera ned och tukta honom eller ock stoppa all handel på kusten, der han bodde, en hotelse som han ansåg lika verksam till gunstig herrns qväsande. Den 10 lemnade vi Trade Town och ankrade samma dag utanför en liten stad kallad Buchanan, belägen i landskapet Grand Bossa. Landet såg herrligt ut, och på ömse sidor om en liten flod, som äfven här flöt ut, såg man en mängd vackra och trefliga hus, der nybyggare slagit sig ned. Från sjelfva den lilla staden syntes utåt sjön flera präktiga byggnader. Chefen, mr Roberts och några af otficerarne voro i land en stund på f. m. Men som jag fann värmen allt för tryckande, stannade jag ombord; och den 13 på morgonen voro vi åter till ankars å Monrovia redd. Den tid vi nu lågo der och fartyget klargjordes för en längre seglats, användes af de lediga till åtskilliga förlustelser och utflygter. Den förr omnämnda middagen hos presidenten Warner bivistades af de fleste; somliga gjorde utflygter flera och tjugo mil uppåt S:t Pauls-floden, som lärer varit särdeles intressant, andra, hvaribland undertecknad, deltogo i en färd uppåt Mesurado-floden, hvarunder vi äfven landade samt intogo vår middag i en ståtlig palmskog. Samma dag som denna utflygt förehades och vi i Monrovia väntade på förberedelserna dertill, blefvo vi inbjudna till en korpulent och välvillig köpman, hvars hela uttryck och väsen vittnade om redbarhet och hjertlighet. fötet med denne man, som icke saknade varken intelligens eller kunskaper, var särdeles intressant; och bland de roligaste stunder jag hade i Monrovia voro de, då jag samspråkade med honom. — Han hade varit född slaf och så förblifvit i 40 år. Hans herre, köpman i en liten stad i någon af de södra staterna af Norra Amerika, och om hvilken han talade med kärlek och tillgifvenhet och som han påstod sig hålla af som en broder, hade alltid visat honom välvilja, men det oaktadt hade han redan från sin tidiga ungdom beslutit att söka arbeta sig till friheten. Han hade hört ordspråket: ?Where there is a will, there is a way?. Han visste att han hade the will, och han hoppades på Guds bistånd till att finna the way?, och grep sig sålunda an med att om nätterna och andra lediga stunder lära sig skrifva och läsa, och lärgre fram studera. ÅAfven uti åtskilliga handtverksarbeten förvärfvade han sig färdighet; hvaribland förnärhligast sadelmakeri. På detta arbete förtjenade han pengar åt sin herre och en viss procent åt sig sjelf, samt lyckades derigenom köpa friheten först åt sig sjelf och sedan åt sin hustru, som egdes af en annåh person. Det enda barn han egt, en gosse, hvars porträtt han vicade mig, hade till föräldrarnes stora sorg nyligen dödt i Amerika, der han fortfarande hade vistats såsom en tillhörighet hos sin moders förre egare. Det varisanning både rörande och egendomligt att sitta och sam: språka med denne man, som berättade oss; huru ban ofta stått i sin dörr och betrakiat oss främlingar, och huru det gladt hans själ att se, huru vi med -vänlighet och utan vågon högmodig nedlåtenhet eller visadt förakt för den svarta racen, umgåtts med hans fellow citizens?. Och nu innan jag gär vidare för att talå om mig sjelf och de mera framstående tilldragelserna ombord under vår temligen långa färd, vill jag ge eder en beskrilning (jag vågar ej säga i korthet) om Liberiska koloniens uppkomst, dess sednare förklarande af oberoende och bildande till republik, samt dennas styrelse och landets produkter). Den 17 December lemnade vi Monrovia; had? mänga och långa dagar med stiltje och en tryckande värme, eom — värre än i land, der en uppfriskande sjöbris kom in reguliert hvarje eftermiddag och landtbris om nätterna — sjelfva julafton uppnådde till maximum och steg till 349 Celsius i skuggan. Julafton var emellertid rätt treflig. På eftermiddagen beslogos de flesta seglen; folket höll först sin vanliga fest, (om Herodes och de 3:ne vise männen, stjernan etc.), allt i kostym, och omvexlande med religiösa och komiska upptåg och sånger. När detta väl var undanstökadt, samlades vi nere hos chefen för att dricka vårt t, knapra på nötter och andra små saker samt prata om och tänka på vännerna i hemmet och undra huru alla der hade det.. Julklappar i ganska stor mängd vankedes för litet hvar, nästan alla med attrapper (tillverkade ombord) och väl försedda med lustiga verser.. Vi superade alla i gunrummet och hade dervid högst angenämt. Efter mycket knogande kommo vi slutligen in i passadvinden, och hvarken jag eller någon af kamraterna har någonstädes förr sett vattnet så gnistra och sprida ljus ifrån sig; som under denna passage i NO.-passaden Det såg verkligen ut om nätterna, som om hafvet hade varit öfvergjutet med någdöt brinnande fluidum, och varje gång som fartyget pressades ned mot den fräsande böljan, upplystes det såsom om på en gång en massa lampor blifvit tända. Det var högst eget att se. Passadvinden förde oss nära nog bortåt Azoriska öarne (en ansenlig krok, som man ibland får lof att gå), der vi Slutligen fingo vestlig vind, som sedan inom kort bringade oss hit till Gi) Denna del af brefvet uteslutes, emedan ungefärligen samma detaljer äro omförmälda i Posttidningen för den 1 Mars. förtroende ej varit alldeles så fast, så att han kunnat varsamt lossa på det en smula; men då han ej kunde det,