Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 3

förtroende ej varit alldeles så fast, så att han kunnat varsamt lossa på det en smula; men då han ej kunde det, så rörde det honom djupt. Det var ju i allt så obegränsadt, så skuldfritt, så oskyldigt... Hon var väl icke längre någon ungmö; hon var en qvinna och dertill en qvinna, som en gång förut gifvit bort sin tro och kärlek — men för honom var hon dock som nyfallen snö. Margreta, sade han efter en stunds tystnad, det är förunderligt, att du kan göra mig så svag...? Han lade sin hand på hennes axel och lutade sitt ansigte ned öfver hennes. I detsamma han gjorde det, tittade CarlJohan in genom det öppna fönstret. ?Nu serdu, hur det står till !4 eade Gunerus, PJag ser det inte, men jag såg det nyss!, svarade han. Gud välsigne er, och gör hvarandra allt fägnesamt I kan! Jag vet attI för min skull, om inte för annat, vill göra det!4 Vill du inte komma in till oss?? frågade Margreta och steg upp. Nej, nu skall jag gå in till Abla och se, om jag kan få se något lika roligt der.? Och dermed försvann han. Margreta stod qvar midt på golfvet, litet bortkommen och blyg både för brodren, som gått, och för honom, som satt och såg på henne. Hon tog sig för att släta sit! hår, som visst icke var i oordning; och då han sett på henne en stund, blef han så varm, att han måste kasta undan hela den tyngd, som han bar med sig, och tvinga sig att än en gång känna en riktigt qvalfri glädje i lifvet. an sprang derföre upp på golfvet, vände Margreta med armen om lifvet emot sig och, då hon dervid rodnade ännu vackrare, satte han henne raskt ned på sitt knä och ht9l henne fart der.