Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 2

Carl-Johan hade redan flyttat till Nedre Prestsäter. Han bodde nu i den stora stugan tvärtöfver förstugan, den de aldrig begagnat förut vid andra tillfällen, än vid husförhör och gästabud. Carl-Johan tycktes finna sig mycket väl och mycket betydelsefull i sin nya egenskap af husbonde. Hans närvaro hade också blifvit dessmera påkallad, som Erik en vacker qväll, kort efter begrafningen, kom in till matmodren och bad om orlof för nästa vårflyttning. Han skulle då öfvertaga det bruket sitt — sade han — och för matmodren kunde det just inte bli godt att ha ännu flera, som styrde och ställde med sig, än bäde fader och broder. Det kan nu inget tvifvel vara om, att du ändå alltid skulle blifva min högra hand Erik4, sade hon litet nedslagen. Men det är nu rimmeligt, att du kan ha lust att sätta eget hushäll en gång. Ja, och så det till, att jag får nu tänka på att ta far till mig, om så här kunde bli en nymodigare husbonde med tiden, sade han förläget och tummade på mössan. Och det ena med det andra... Ja, så är det då nu sagdt, och det är jag glad åt. På detta svarade ej Margreta, och så skildes de ät, sorgmodigare begge två. Och hör du, att Erik skall flytta, Abla, sade Margreta, då Abla kort derefter kom in. Du vet, att han var inte besinnad en tid, utan gerna ville ha köpet rifvet; men så gick inte det, och nu mista vi honom.4 Ja, det blir ledt, svarade Abla och blef stående med en mjölkbunke i handen, som hon hade silat uti. Det blir ledt, att inte se Erik vid husen här, och det kontant ändå. Mig har han inte sagt ett ord till om sådant, kantänke; men jag her just tänkt