Aftonbladet – 3 mars 1865, sida 3

rs de sednare riksmötena funnit att uti mång nfrågor af ekonomisk och finansiel natu m presteståndet icke haft den klaraste insigten g) Hvad kan då vara skälet att en del pre e. Ister, och dessa just de, som inom stiftei et företrädesvis taga riksdagsmannavalen on så hand, så segt vidhålla presternas represen e I tationsrätt? Hvad är orsaken att en del pre a Ister mer eller mindre förtäckt, under samtal eller genom bref, medelst bearbetninga: glaf vänner och vänners vänner, äflas att var. 2I da riksdagsmän? Vi svara att det företrä desvis är den ärelystnaden, som inbillar sig att Sverges rike icke kan styras presterna förutan. Detta är en reminiscens från anno 89 och från den goda Lindblomska tiden. ft Lindblom höll alla politikens trådar i sin n I habila hand, och hans personliga inflytande -i konungahuset, i statsrådet, i rikets alla , stift och i riksförsamlingen under en särå I deles lång embetstid, och hans kärlek för tidet stånd han tillhörde, har varit bland lide skäl som uppehållit presteståndets an1 seende, hvars skugga såsom politisk storhet i inu är på väg att försvinna. Det styrkte I Presteständets fotställning också icke så föga a äfven på sednare tider, då Heurlin blef ar j 4 ) 4 (rd TT ecklesiastikminister. Han hade ett fyndigt hufvud, der alla departementerna fingo rum, och man vill veta att han så blandade korten att han alltid vid rådsbordet hade en trumf i behåll, hvarmed han slog sina kamrater, ja sjelfva krigsministern på fingrarne. — I förbigående tillåter sig ins. Jtvå anmärkningar: den ena, att departe. j mentschefernas allenastyrande icke saknar sina betänkligheter; dock är en regerande I konselj bättre än regerande ständer; den andra, att de perioder, då ecklesiastikportföljen varit anförtrodd i professorers eller prester händer, icke visat sig vara särdeles yckliga för den vidlyftiga och månggrenade administration, som under densamma är lydande. Det gifves en ädel ärelystnad, som noga står tillsammans med prestens kall, den nemligen som hemtas från studier och den praktiska själavården, att presten i ordet och lärdomen och den goda föresynen befordrar Guds rike, upprätthåller den kyrkliga ordningen och vårdar barnaundervisningen inom sin församling. Denna verksamhet, ehuru mindre bemärkt, är vigtig och ärorik nog awt taga prestens tid och krafter i anspråk. Men helt annorlunda är den ärelystnaden, då presten förbiser och underkänner sina egentliga embetspligter för att finna sin lust I statsmannavärf. Långt ifrån att detta gäller om presterna i allmänhet, måste man göra rättvisa åt det stora flertalets berömvärda bemödanden af pligttrohet, att lefva och verka för sitt egentliga embetsmäl, och detta dels af kärlek och nit för sitt kall, dels också af den tvingande nödvändigheten, framkallad af de andliga rörelserna, dem det tillhörer presten att öfvervaka och leda uti en god riktning. — Allvarliga bemödanden i dessa stycken, ehvad han mer eller mindre lyckas, gifva honom ära och heder nog. De s. k. riksdagspresterna, hvilka jemte sin inbillade omisilighet vid riksdagarne ofta drifvas af en hierarkisk anda och bära en biskops — eller till och med påfvemössa i miniatyr invid riksdagspoletten i västfickan närmast hjertat, blilva med hvarje år allt färre. De finnas dock ännu, en eller annan i hvarje stift, dessa kyrkans och statens målsmän, som vid hvarje nytt val pousseras fram af de gamla kända partimännen, för hvilka det är en samvetspligt atti god tid bearbeta mera likgiltiga embetsbröder för deras återväljande. Så får det gå af gammal vana. Man kör helire med de gamla bepröfvade än man vill släppa en ny fåle i redet, åtminstone innan denne blifvit ingörd eller ställd under uppsigt. De der riksdagspresterna, som betrakta utskott och plena säsom sina egeniliga embetsrum, kunna väl ock blifva uttråkade af manglandet i det otympliga riksdagsmaskineriet, men hur det är, så motse de likväl med en viss oro riksdagens slut, mena med mycket välbehag annalkandet af en ny, då de åter få skura sina sporrar och spärrida i de gamla spåren emot gamla motståndare och vid sidan af gamla stallbröder. Dessa riksdagsprester, som tycka sig något vara, se ock gerna att man betraktar dem såsom på samma gång kyrkans och statens pelare, att man prisar deras verksamhet och de deraf följande resultaterna, dem det dock i flesta fall erfordras förstoringsglas att observera. — Vär tid är icke prestvän, men han blefve det mera om presterna läte ärelystnaden att vara statsmän vika för den långt ädlare att i full enlighet med det andiga kallets kraf vara kyrkans värdige tjenare. Ett annat skäl uppgifves för nödvändigeten att presterna skola fortfarande utgöra ett särskildt riksstånd, nemligen att kyran dessförutan skulle vara i fara. Detta var ett ord från 1840 års riksdag, då man cke blott hviskade det man och man emelan, utan det verkligen uttalades af prester, som borde vetat att Guds rike icke ir ett utvärtes rike. Nu har dock under tiden den sanningen kommit ill full klarhet att kyrkan alltför väl can umbära presterna vid landets riksdagar. Can hon det icke, så må hon falla: hon är lå ej bättre öde värd. Hvilar hon på så ös grund, så är det med henne intet beändt. Staten har emanciperat sig från yrkan, och detta med rätta. Huruvida nan icke drifvit emancipationen för långt, lå man nu skilt skolan från kyrkans skydd, emnar ins. derhän, men tror för egen del tt det är som om man ryckt dottern utur nodrens armar. Detta har dock skett unler presteståndets ögon, utan attkunna förindras. Två svaga band återstå ännu att fklippa, eforatet öfver statens läroverk, ch pastorernas ordförandeskap i styrelsen f församlingarnes folkskolor. Vill man aga steget fullt ut, så går ock det för Ira dundta menn 49 Ja sm 20 I T oo