Aftonbladet – 3 mars 1865, sida 3

uti vi lefva, är icke mogen för ett kyrko möte. Det är för att reglera stora hvälf ningar ett sådant måste sparas. Ännu är icke hvälfningarne så stora, ännu har ick sektväsendet eller affallet intagit sådan ut sträckning, som påkallar någon genomgri pande åtgärd. Det pågående lipet och rö relsen och väckelsen inom kyrkan bör mar väl betrakta såsom ett godt tidstecken Inom presteståndet har man gjort mycke mera väsen deraf än det förtjenar, och der derifrån förnämligast utgångna klagolåter har jemte upphäfvandet af konventikelpla katet, hvilket onekligen var en god åtgärd framkallat dessa lagar om affall och dis. senters, hvilka voro alldeles obehöfliga, och om hvars tillvaro man inom rikets flesta församlingar lefver i en lycklig okunnighet. De religiösa rörelserna regleras bäst med försigtighet och så litet bräkande som möjligt. Ett kyrkomöte i våra dagar vore ett stort namn för en af dessa dussinkomiteer, der det myckna talandet och de många förslagerna med all säkerhet icke skulle kunna medföra något annat resultat, än att öda en mängd papper, tid och omkostnader. Såsom ett skäl för bibehållandet af presterskapets särskildta representationsrätt har man slutligen betraktat den återhållande kraften, som företrädesvis inom detta stånd skulle vara att påräkna såsom en motvigt emot fattandet af omogna och öfverilade beslut. Ett sådant konservativt moment är af väsentlig vigt i hvarje folkrepresentation, och med undantag af hvad som rörer anslagsfrågor, hafva de privilegierade stånden vid våra riksdagar icke förnekat denna sin uppgilt. Men det ligger ju ock i det hvilande representationsförslaget ett konservativt element, som är tillräckligt att upprätthålla den historiska kontinuiteten och att stäfja förhastade åtgärder. Man har befarat att presterna skulle alldeles uteslutas från riksdagen. Långt ifrån detta. Här beror ju allt på medborgerligt förtroende, och detta hafva väl presterna lika litet som någon annan klass af medborgare förverkat. Om icke just de första riksdagarne, så torde väl sedermera ett eller annat tiotalaf prester kunna räknas i de begge kamrarne, der de ock fortfarande skola fasthålla de grundsatserna status quo och beati possidentes, och med all skäkeret skola deras yrkanden vinna mera gehör, då de uttalas icke af privilezierade utan af folkvalda representanter. Man har kastat blicken på Norge; man har sagt att det landet genomgått sin kris af änsmans-, klockareoch bondereg mente, och att den krisen äterstår oss att genomså. Detta är falskt, ty i århundraden har Norge varit ett ofrit!, ett politiskt omyndigt olk, som hade svårt att finna sig i sin nya relt oförmodade frihet. Den politiska uppostran, no rmännen hade att genomgå, är edan i fullt mätt svenskarnes tillhörighet. . stället att vända ögonen till Norge och lerifrån hemta farhågor må vi i den nya andstingsinstitutienen se en god grund iör åra förhoppningar. Allt eftersom landsingen blifva af betydelse icke blott lör proinser:a utan för hela riket skall den allnänna medborgerliga andan ådagalägga sitt nflytande att till folkombud kalla de värigaste, de skickligaste vän, de må nu vara ekte eller lärde. Må presterna akta på tidens tecken och eta sin plats! Må de låta den fåfänga äreystnaden falla, inse arten af det rike, hvars udbärare de äro, och var. förvissade att er de förtjena medborgares förtroende, de ck skola blifva delaktige i de allmänna ådslagen, men icke emedan de äro prester, tan derföre att de äro svenske män ! W. i Mars 1865. Kyrkoherde.