Aftonbladet – 3 mars 1865, sida 3

Presterskapet och representationsreformen. Såsom hinder för representationsfrågans framgång vid instundande riksdag har man hört de uttrycken ?rikets ständers frioch rättigheter? samt adelns och presterskapets privilegier? åberopas. Det ligger nägot odiöst både att uttala och att afhöra det sistnämnda uttrycket. Af några betraktas det dock såsom det grofva artilleriet, hvarmed de anlöpande skola mötas, eller den dammlucka, som man, drifven till det yttersta, har att sätta emot den allmänna opinionens påtryckning. Det allmänna, sunda folkmedvetandet är likväl nu bepansradt emot dessa skott, och strömmens forss rycker med sig den ruttna dammluckan. Det innersta syftet af presterskapets privilegier afser nemligen att tillförsäkra kyrkans tjenare de häfdvunna vilkoren för ekonomisk utkomst, men icke att binda dem, såsom särskildt riksstånd vid former, som med tidernas lopp måste undergå förändring. Också äro dessa af grundlagen förutsedda och sättet bestämdt, hvarigenom de kunna förverkligas; och om någonting annat är ju icke fråga. Det säger sig sjelft att ett folks lif och utveckling icke kan sättas i press, utan att denna sönderspränges, så framt man ej i rätt tid lossar på gängerna. Man har ock nu kommit till den insigten att medborgerlighetens förnuftiga fordringar och rättsenliga anspråk på deltagande i nationens allmänna angelägenheter icke för alltid kunna bindas af ett stycke papper. Den sanninsen, som ock delvis redan blifvit inom representationen faktiskt realiserad, och som på grundvalen af en konseqvent statsrätt allmänt söker göra sig gällande inom alla medborgareklasser, bör nu vara klar, nemigen att det icke är det rent tillfälliga af att tillhöra ett visst stånd, utan att det är. den väsentliga qvalifikationen af att vara svensk medborgare med den bildning och samhällsställning, som är erforderlig för att vara man för sig, som berättigar till en röst i riksvåndande angelägenheter. Svenska folket har nu växt ifrån att låta sig representeras till en fjerdedel af innehafvarne af murknade pergamentsbref, och till en annan fjerdedel af dem, som hafva ecklesiastika fullmakter att uppvisa. Adelnslysande bragder voro goda för sin tid, och hafva blifvit till öfverflöd belönade, ehuru man som oftast glömt att de voro köpta med folkets blod och penningar. Från de stora krigen hemförde adeln rikedom och byte, men folket utarmades. Statens mera distinguerade löngifvande befattningar hafva alltjemt i främsta rummet varit en tillhörighet för rikets första slånd; och ännu i den dag som är, åtnjuter det lejonparten. Dermed må nu vara hur som helst. Eit omkast har dock skett; men tiden är väl för längesedan förfluten då sjelfskrifvenhejen till lagstiftarekallet bort upphöra att vara fästad vid anborna sköldemärken, hvars spillror förmultna i gamla grafkor. Såsom morna förlorat sina anspråk för det ifrågavarande fallet, så har ock presteståndet upphört att.— hvilket var den enda rimliga grunden för dess representationsrätt — såsom det företrädesvis lärda ståndet, vara i besittning af de insigter, som äro erforderiga för att leda riksdagsförhandlingarne i den sanna upplysningens och allmänna kulturens intresse. Den bildning, som är nödvändig för bedömandet och afgörandet af statsbestyren, är nemligen uu vorden allas tillhörighet, och har inom de särskilda kommunerna under de sednare åren vunnit en märkbar utveckling. Man har ock under