Aftonbladet – 2 mars 1865, sida 3

ste, som kunde utgå från barrikaderna; var i Proudhons tanke en regering! Också var han föga belåten på detta håll och njöt knappt några dagars fullkomlig ycka, nemligen de dagar, då Februaribarrikaderna voro permanenta och de 14 följande dagarne; återigen fanns det derpå en -egering i stadshuset. Det är väl sannt, att det fanns så föga deraf som mö ligt. Detta minimum underlät dock icke att till ytterlighet misshaga honom. Man kan ölvertyga sig härom genom att läsa hans ?Confessions dun revolutionnaire.? Den boken afmålar honom bäst med hans egenskaper och brister. Ehuru han i allmänhet afgifver bekännelser om andra mer än om sig sjelf, mer om sina fiender än sina vänner, låter han dock kuriösa bekännelser undfalla sig. Han talar der om sin förmätenhet. ?Jag var?, säger han, förfäad at logiken?. Han talar om sin tygellösa inbilskhet, som icke respekterar någonting, utan förmätet tillvällar sig uteslutande det sunda förståndet och den goda rätten samt fördristar sig ställa vid skampålen hvar och en, som vågar förakta en motsatt mening?. I denna bok förebrår han Jesus Kristus, för det han icke mottog jordens konungadömen, som satan erbjöd honom, och på detta sätt för alltid gjorde slut på tvisterna .om det. andliga och det verdsliga, hvilket skulle ha bespärat oss många bryderier. Men, säger han; den inkonseqvente reformatorn begrep det ej!? En del at detta arbeie egnas ät en redogörelse ör hvad Proudhon kallar guvernementalistens successiva framsteg efter Februari 1848: Man ser deri efter hvartannat Ledru-Rollins reaktion och — hvem skulle väl tro det? — Blanquis reaktion och Barbes reaktion. När Proudhon sedermera måste lemna det för mycket regerade Frankrike, fann han i Brissel ett fritt folk, men äfven der en regeriog! Det var ej denna regering, som ja gade honom derurån, utan ett folkupplopp. Hans bostad belägrades, hans lif var nästan i fara, till den grad hade han aflägsnat från g alla nyanser af det liberala eller radikala partiet! Han ilade då till Frankrike, för att brådstörtadt kasta sig i armarne på den första gensdarm och der söka det lugn och den säkerhet, som den, om också blott för en minut lössläppta anvarkien icke allud tillförsäkrar sina bästa vänner. Man torde fråga, om Proudhon med all sin talang varit någonting annat än en gis: sel. Detta är ett tvifvel, som uttalas till och med af många demokrater, hvilka anse en god fiende bättre än en vän sådan som denne. Det är icke en gång ett tvifvel för den sociala ordningens auhängare, ty de envisas att tro, i rak strid emot hans mening, att man måste lemna occidenten der den är och icke vilja förflytta den till Orienten. att Gud icke är djefvulen och att eganderät: icke är stöld. Med undantag af nägra förbehåll, som vi skola uppgitva, äro: vi gerna ai deras åsigt om denne vältalige store sofist, hvars inflytande varit betydligt, om man beiraktar honom såsom en al de strömmar, hvilka kommit socialismen att svälla upp och svämma öfver, och hvars ider, tagna hvar för sig, icke uthärdå granskning. Dessa böra i vår ianke synas tomma och ielska för de sinnen, som äro mest mottagliga för sanningen, hvarifrån den än må komma, utan att fråga efter dess af den officiella veienskapen autentikt stämplade pass. Tilläggom, att dessa med så mycket buller och bång framställda idter icke voro alldeles nya. Idn och sjeliva formeln, att eganderätt är stöld, liknar mycket, äfven den, ett olaga fång, då författaren tillvällar sig förtjensten af en prioritet, öfver hvilken han, när allt kommer omkring, icke har skäl att vara synnerligen stolt. Brissot de Warville hade sagt dutta ordagrannt, och många andra hade före Brissot i hufvudsaken uttalat samma id. Jag läste för några månader sedan ett kuriöst samtal af Etienne Pasquier, hvilket hålles i galerfängelset af en längt och en fångvaktare;.galerslafven utvecklar på ett ganska spetsfundigt sätt tanken, att eganderätt är stöld, begången ursprungligen från kommunen, och attföljaktligen stöld blott är en återbäring. Jag betviflar dock, att denne galersiaf kan tillvälla sig sjelf förstfödslorätten till en dylik sats. Hvad beträffar pappersmyntet, hvaröfver Proudhon och hans vänner gjort så mycket väsen, är icke heller detta någon nyhet, och den speciella form, som folkbanken gaf åt denna id, är föga annat än en kopia af utopisten Robert Owens bank. De förbehåll jag vill göra i afseende å denna absoluta och summariska förkastelsedom, äro följande. År det icke godt, att det stundom tinns sådana raän som Proudhon, hvilka underrätta samhället om de faror, det löper, och som upplysa om och lär oss inse, att dess princip oupphörligt hotas? Ha icke dylika polemiker till följd att nödga det att befästa sig i sin rätt, på hvilken det i vissa orofalla ögonblick tyckes tvifla, och att på samma gäng tvinga det att utföra alla de kloka och nyttiga reformer, som göra det mera osårbart. Jag fruktar ej för att vara ännu mera bestämd i en annan punkt. Jag är öfvertygad, att det inflytande, Proudhon indirekt utöfvat på de ekonomiska studierna, har varit nyttigt. Genom att omröra och sålla idgerna har han nödgat de män, som sysselsätta sig med dessa vetenskaper, att löretaga en närmare undersökning om grundvalen för eganderätten, om intresse på kapitalet och om räntan på iorden. Han tvin gar sina motståndare att bemöta hans filosofi med filosofi, och han förbjuder dem att hvad pesningarneungår stanna 1 en ytlig trivialitet. etia är redan något. För öfrigt ingjuler ingen så som han i sina goda ögonblick mera rörelse, intresse, retelse i de sociala vetenskapernas kärfhet. Man skulle kunna utdraga eit ansenligt antal ypperliga sidor, stundom mycket vackra, lika sunda i språk som i tanke. Denne systematiske anhängare af antinomierna har i sjeliva verket öm sevis förfäktat tesen och antitesen, och han har derigenom kunnat skrifva i hvarje ämne med lika stor talang för och emot, men han låter oss dock hoppas en syntes, som icke kommer och som af skäl, hvilka det vore för vidlyftigt att utvecla, aldrig skall komma. Innan hiatfnarioen fällt on dam öfver ha