Aftonbladet – 27 februari 1865, sida 3

Landtbrakarzes finansmöte i Linköping. Vi hafva redan tillförene yttrat vår tillfredsställelse öfver sådana företeelser, som vittna om en benägenhet hos folket att genom ömsesidigt meddelande, få dagens stora frågor utredda, hvilka ofta störande ingripa uti det allmänna välståndets fortgående utveckling och förkofran. Bland dessa frågor har, sedan lång tid, landtbrukarnes ställning intagit främsta rummet på dagordningen. Då ingen kan undgå att inse denna frågas ofantliga vigt, så måste hvarje bemödande att utreda orsakerna samt angifva botemedlen för de mindre gynnsamma förhållanden, som under sednare åren visat sig i jemförelse med de mera tillfredsställande resultater, hvaråt landtbiukarne tillförene hade att glädja sig, följas med det lifligaste intresse. Sedan lyckligtvis den villa, som ansåg att intet annat botemedel fanns än återinförandet af spanmålstullar, begynt att skingra sig, höll man före att utomordeniliga åtgärder kunde och borde vidtagas, hvadan man försmådde hvarje erinran derom att vexlande konjunkturer i alla tider och i alla länder förorsakat större eller mindre förändringar uti produkternas pris, på hvilken omständighet producenternas inkomster och i följd deraf deras förmåga att bestrida sina utgifter ytterst berodde. Vore det så, att alla varors pris stege och fölle samtidigt, blefve rubbningen mindre, men då en varas pris beror af tillgång och efterfrågan å samma vara, och det icke är tänkbart att tillgången kan vara fullkomligt jemn, både i anseende till tid och qvantitet af alla de ihandeln förekommande artiklar, så måste understundom iniräffa att prisfall företrädesvis drabba åtskilliga slag af varor, under det att, åtminstone till en tid, andra synas deraf vara mindre berörda. För denna eventualitet har ostridigt den jordbruksidkande befolkningen i vårt land varit utsatt och menigheter sammankomma nu till frivilliga möten för att öfverlägga om botemedlet för ett ondt, af hvilket de kännbart lida. Det var ganska naturligt att i första rummet skulle framställa sig den önskan att få högre betaldt för sina produkter. Man ansäg en rättvisa ligga häruti och hvem var väl mer berättigad uti ett land med uråldrig lagbunden frihet än den talrika åkerbrukande betolkningen att vinna rättelser uti förhållanden, som störde deras arbeten och förvandlade deras näringsomsorger till allvarliga bekymmer. Ar det att förmoda att om hjelpen vore att finna uti en så enkel åtgärd, som införandet af några tullsatser å sådana produkter, hvilka landet, under vanliga förhållanden, har till öfverflöd, och bvilka tullsatser, om de bestämdes, blott vuone någon vidsträcktare tillämpning , i det olyckl ga fall, då landet hemsöktes af missväxt? Är det att förmoda, säga vi, att landets regering skulle allvarligen motsätta sig en sådan ätgärd, om den kunde visas vara tillfyllestgörande? Men tyvärr var saken icke så enkel, ty den åtgärden skulle icke hafva bidragit att förbättra den jord-: