Aftonbladet – 27 februari 1865, sida 3

bruksidkande befolkningens ställning, enär priserna på de produkter jordbrukaren hade att afyttra endast undantagsvis genom tullsatsers införande komme att stegras, hvaremot priserna på de artiklar jordbrukaren nödgades köpa fortfarande kommo att ställa sig relativt högre. För att åstadkomma jemnvigt var det alltid klokare att försöka göra det dyra billigare än att sträfva för det billigas fördyrande, och detta är hv?d man åsyftar med den, med stor varsamhet företagna tullreformen, hvartill den franska handelstraktaten torde få anses såsom en början. De låta mycket förträffligt dessa försäkringar, att man genom öfverenskommelser att betala allting dyrt skulle kunna vinna precist detsamma, som genom det motsatta bemödandet eller att betala ingenting dyrare än hvad nödvändigheten kräfver. Man glömmer likväl, att ett betydligt ökadt rörelsekapital erfordras, blott för att upprätthålla dessa allmänna öfverpris, hvilka man söker förespegla såsom bevis på höjden af välstånd. Hvem får väl betala räntan på detta onödigtvis upptagna kapital? Kan man förutsätta att den allmänna prisförhöjningens fördelning blir så rättvis, att icke någon kommer att tryckas mer än andra, allt i förhållande till förmågan att bära? Vi betvifla detta, men äro deremot öfvertygade, att om orättvisa ej kan undvikas, så drabbar den, i främsta rummet, de minst bemedlade. Om således detta system, som mer än något annat skulle leda till attgöra den rike rikare och att utarma den fattige, ej kan ega någon framtid, så vänder sig blicken rätt gerna till de nya projekter och uppfinningar, som, just derigenom att de äro oförsökte, lyckas så lätt kring sig samla förhoppningarne af de många, hvilka, blott någonting blifvit i saken tillgjordt, tåligt förbida en bättre tid och måhända försumma att begagna de nära liggande, vällångsamt, men ofelbart verkande medlen, som uti flit och sparsamhet stå en hvar till buds. Såsom ett exempel på de projekter, som blifvit bragte å bane, tillåta vi oss anföra den skånska landtbruksbanken, utan solidarisk ansvarighet och med en grundfond af en million rdr. Emot denna anspråkslösa hjelpkälla hafva vi ingenting att erinra, vi hafva blott tillåtit oss förklara, att. vore svårigheterna ej större än att de kunde afnjelpas med så ringa ansträngning, så vore len provinsen i sanning att lyckönska. Vid det i Linköping sistl. onsdag hållna möte, som lär hafva varit talrikt besökt, och hvars förhandlingar leddes aflandshöflingen, frih. af Ugglas, förekom jemväl fråpan om en dylik landtbruksbank, men vann leremot ringa uppmärksamhet. I stället förenade sig åsigterna, såvida vi äro väl underrättade, allmänneligen derom, att folket i allmänhet skulle uppmanas till iakttagande af sparsamhet, att antingen flera sparbanker eller flera uppsamlingsställen för sparbanker skulle inrättas, så att sparbanksväsendet kunde erhålla en vidsträcktare utoredning och följaktligen medföra ett mer illfredsställande resultat, att landtbrukarne borde uppmanas att egna större uppmärksamhet åt boskapsskötseln än hittills, samt utt den paragraf i hypoteksbankens reglemente, som förbjuder utlemnandet af oblisationer till låntagare, i stället för penninsar, borde undanrödjas?. I sanning, vi lyckönska såväl den aktade ordföranden som samtlige medlemmarne af najoriteten vid ett möte, som kommit till ådana resultater. Hvad särskildt beträffar let ifrågavarande förbudet; i hypoteksbanens reglemente är det icke allenast öfverlödigt, utan äfven smakamde väl mycket af örmynderskap. Man har velat skydda lånagaren mot faran att sälja de erhållna pbligationerna till underpr:is, men man syes glömma att man iclke kunnat hindra ionom förslösa de till läns erhållna penuingarne. Bemödandet syynes oss således ner välment än lyckadt.. Det direkta utemnandet af obligationer till låntagarne i le fall dessa sådant skulle önska är alldees icke främmande för hyrpoteksföreningars då. I Preussen finnas sådana, hvars styelser icke upptaga lån, uttan blott emottaga lelegarnes intecknade skulldbref och i stället emna dem föreningens olbligationer. Detta nedför bland annat den föördel att låntagaen kan, successive i den mån han behöfer penningkapital för att förbättra sin gendom, afyttra obligatiooner i större eller nindre poster. Man harr befarat att ett tort prisfall i obligatitonernas notering kulle genom denna åtgsärd inträffa, men nan glömmer att obligatitonernas spridning Fas och ingenting främjar mer obligatioers efterfrågan än just cderas utlemnande å många händer.