Aftonbladet – 27 februari 1865, sida 3

ju mångfaldigare föremålen för ett lands näringsverksamhet äro, desto flera och vidsträktare bli fälten för intelligensens odling, då i allt arbete något högre än den råa kraften måste ingå, och desto mera vidgas utrymmet för tillgodogörandet af de olika naturanlagen i sina oändligt vexlande skiftningar. Ett land, hvars hela befolkning uteslutande egnade sig åt någon enda mnäringsgren, vare sig jordbruk, bruksdrift, skeppsfart eller hvad annat yrke som helst, skulle alltid komma att qvarblifva vid eller nedsjunka till en ensidig och underlägsen förståndsodling samt snart förlora medlen för nationelt oberoende. Det är motsatsen häraf, det är mångtalden af näringsutvägar, som af författaren förordas såsom beredande arbetets jemnvem instämmer icke obetingadt med författaren i dessa allmänna satser? Hvem förnekar önskvärdheten för hvarje land af de menskliga förmögenheternas mångsidiga och lifsfulla verksamhet? — Ingalunda är det, såsom han förmenar, frihandelsidens vänner eller, såsom han behagar benämna dem, våra finansideologer?, hvilka motarbeta ett blomstrande näringslif eller förneka dess värde. Långt, långt derifrån. Dessa så håvfullt kallade ideologer och kammarfilosofer äro deremot just desamma, som outtröttligt arbetat och arbeta på upphäfvandet af de skrankor, sönderslitandet af de band, hvilka under århundraden klafbundit våra näringar och genom olidligt reglementerande, i skrän, monopoler, tullförbud, skyddstullar m. m. öfver hela vårt näringslif utbredt detta olidliga tvång, denna qväfvande drifhusatmosfer, under hvilka intet näringslit kan till allmän båtnad blomstra och gifva rika frukter. Från ?Wäktaren?, som med så mycken värma förfäktat det rent andliga, religiösa lifvets behof af frihet, ehuru anden i sig sjelf har ett verksamhetsfält, der lagarnes och institutionernas tvång mindre än annorstädes kan göra sig ovilkorligt gällande, från Wäktaren hade vi allra minst väntat finna frihetens värde för det materiella lifvet underskattadt. Det är en inkonseqvens så uppenbar och så oförklarlig, att den väl förtjente sin egen undersökning. Men vi återgå till författaren om arbetets jemnvigt, denne författare förordar arbetets jemnvigt och synes dermed afse att samhället skulle, med uppoffrande af individens naturliga sjelfverksamhet och valfrihet lagstifta 1 den syftning, att åtskilliga grupper, hvarföre icke så gerna personager?, skulle tillförsäkras en existens, äfven om den ytterst hvilade på andra gruppers beskattande, hvarigenom man, för att göra arbetet lättare för den ena, nödgades tillgripa utvägen att betunga den andra. Svenska natioren står vid skiljovägen, valet kan icke längre uppskjutas, antingen skall man framtvinga en arbetets fördelning och experimentera med att till hvad pris som helst isolera sig från all handelsgemenskap med öfriga civiliserade nationer, eller också skall man medgifva att de mångskiftande menskliga naturanlagen få fritt utveckla sig och att enhvar må få egna sin lofliga? verksamhet åt den rikthing, för vilken han eger håg och fallenhet. Hyllas den förra af dessa diametralt motsatta åsigter, så måste man önska tillbaka vårt samhälle allt det trångbröstade skråoch näringstvång och all den isolering från undra folk, som så sorgligt gjort sig gälande i vår äldre lagstiftning och så olyckigt tillbakahätlit vårt lands materiella förcofran, trots landets naturrikedomar. Hylar man åter frihetens grundsats, måste nan med friskt mod och öppen blick framgå vå den bana, som lemnar allt större och större utrymme för den andliga och mateella verksamhetens öppna täflan. Endast vå den banan är det, efter vår otörgripliga nening, som arbetets jemnvigt kan och skall ner och mer uppnås samt vinna stadga; ndast på den banan kommer det menskiga arbetet till kännedom af :in egen kraft ch till gagn samt till heders både för inlividen och för landet; endast på den bajan blir arbetet rätt naturligt och nationelt, y det af skyddet beroende, ofria arbetet, är cke ?en man för sig? och har, lika litet om slafven, någon nationalitet.