Aftonbladet – 25 februari 1865, sida 2

är den enda som lyssnar, då kan mycke talas, som på intet annat rum skulle kunn uttalas. Om en liten stund tillade Margreta: De är nu också så, att hvilken skuld du är! hade till mig, så blir du ändå inför mig som lefvat längre i verlden, alltid som er vanartig gosse, som jag väl kan bli svår missnöjd med, men hvars bästa jag aldrig kan lemna ur synhåll. Nu har jag tänkt rent ut, Gunerus, att för dig är inte bre att vara här. Vi behöfva ingenting tala. vi förstå det ändå. Du är så ung, och en ungdom tär alla inbillningar på, säga de som mera lefvat. Det är ovisst, om det här någonsin kan bli något mera med din framkomst i verlden. — Gud gifve derföre. att du ville söka dig ute i verlden en he: derligare anställning än här, och du är all skickad till något bättre. — Då skulle du inte komma hit, förr än du vore så högt öfver oss här, att du hvarken kunde se början eller slutet af det som här varit. Tro mig, det blir en heder för far och för mig, att få se dig så en dag! Och en glädje, långt större, långt mer tillfredsgörande, än vi annars kunde ha.? Det är goda ord, Margreta, fast godt att höra dem gör det just inte. Jag står nu så i mörkret för det närvarande, att jag blott kan säga dig, att jag skall ha dina ord framför mig, såsom den ljusa stjernan på den vackra resan, om jag anträder den. Jag skall väl till sist göra dig mera glädje än sorg.4 Ja, det skola vi inte tala omX, sade hon. Mig kar du inte bli värre emot, än att du blir värst mot dig sjelf. En stund derefter, då Gunerus flyttat på stolen litet och kommit närmare hennes nufyudgärd, sade hon med en gladare ton: