Aftonbladet – 24 februari 1865, sida 3

lade händerna på ryggen och smög sig baklänges bort med en förfärad uppsyn. I detsamma kom Gunerus att kasta ögonen bortåt Margreta. Han gick genast till henne och tog rum på bänken bredvid henne, der för tillfället ingen mera satt. Han frågade henne, under det han förgälves sökte 1å se henne in i ansigtet, om hon hade något emot att dansa en enda polska med honom nästa gång aet spelades upp. De hade ju aldrig dansat polska tillsammans och det kunde vara roligt att försöka om de passade för hvarandra. Hon nekade bestämdt. Hon fick alltid ondt af häftig dans, sade hon, och han läste äfven i hennes ansigte att hon ej utan möda denna gång skulle kunna förmås att ge sig in i leken. Detta var en ny sporre och han började att på det mest bevekande sätt be henne. Hon kunde alltid lätt motstå hans häftighet, men hon hade också alltid så svårt att motstå hans foglighet. Dertill kom, att hon af sednare tiders erfarenhet väl visste, att det minsta motstånd från hennes sida lände till en lång skilsmessa mellan dem, och nu hade det dock varit så lugnt och fredligt och godt, allt sedan den qvällen då Carl-Johan tyckte att hon varit så tvärtföres. I detsamma spelade de upp den så gängse Kolthofis-polskan. Utan vidare tal, och innan saken var afgjord, lade han armen under schalen om htvet hennes, och tog henne med sig. Och nu blef en dans — en dans, som hon skulle tackat sin Gud om hon motsått med samma bestämdhet. som den lilla tösen. hvilken lade händerna på ryggen och baklän. ges gick sin väg. Då de dansat ut, vacklade hennes fötter och hon föll i en häftig, ursinnig gråt Ingen hade sett dem och ingen hörde hellur.